Carolinas Söner? först och främst hade voterat om, och dernäst törkastat förslaget att högtidlighålla den stora segern. Men allt detta har bekräftat sig — och hvad än bedröfligare är, Lunds studentkår har utfärdat ett manifest, hvari kåren bestämdt uppträder emot representationsförslaget. Denna åtgärd sprider en bedröflig dager öfver hela riktningen at den Lundensiska studentkärens politiska uppfattning. IIvart har den friska anda tagit vägen som förr spårades der? Har den utsinat, eller är den på retur, likasom hela den akademiska institutionen sjelf? Eller kan det vara studentkårens mening att nu göra sig ryktbar för reaktionära tänkesätt, gent emot den lågande frihetskärlek som utmärker oj blott studentkåren i Upsala utan älven stu denterna öfverallt i hela verlden? han det vara möjligt att Lunds studenter glömt sina anor, glömt sina föregångares frihetssånger, och kanske å båle bränt dem för att nu anslå ett nytt thema? Man ursäktar så lätt den ungdomliga frihetsuppirusningen; men man ömkar sig öfver den blaserude Boströmianismen hos ungt folk. Visserligen lofordas den Lundensiska studentkårens nu visade hällning — i Väktaren och Malmö Snällpost; men dessa loford uppvägas icke af den häpnad och harm som deu stora allmänheten skall uttrycka. Till de konservativas och åtskilliga andra personers stora grämelse gass häromaftonen en bankett för Aftorbladets utgikvare, mag. Sohlman, för att betyga honom allmänhetens högaktning och erkänsla för den energi och konseqvens som han utvecklat för retormen. Dagligt Allehanda-redaktionen, som icke blet tillsagd att vara med, tyckte alls icke om ovationen för hr Sohlman, men uttryckte dock sitt missnöjemed dämpad rost. Mäns Månsson skref tullständigare om festen, och så välvilligt om den, som dev lät sig göra tör Dagl. Allehanda. Då Blanche i sitt tal till Sohlman yttrade att Aftonbladet under sin mer än tretioåriga lefnad alltid med okufligt mod och samvetsgrant fört frihetens talan och specielt i representationsfrågan gätt främst i striden — så låg häri det vackraste vitsord som någon tidning hos oss kan tå, ätven derföre att det är fullt sanningsenligt. Allt flera komiska episoder från den märkvärdiga veckan i Decemberblitva bekanta, och som det nu går an att omtala. Sålunda berättas med tull trovärdighet, att en at representationsreformens ifrigaste motståndare på riddarhuset, boende på Nybrogatan, sjelf bekostade jernbommar för husets portar, lät nedtaga gardinerna och taflorna i rummen åt gatan, uttaga innanfönsterna och utflytta möblerna; men icke nöjd dermed tillbringade han nått:erna i kammarrättens förmak der han kinesade — fullt öfvertygad aut folket efter förslagets fall skulle storma hans bostad. På Tuorsdagseftermiddagen, sedan förslaget segrat, ätervände han ändtligen uwull sina rum. På attonen instörtade betjenten, som ej var eu hårsmån modigare, och ropade: Herr Gretve! en rysligt ster och vred solkmassa är i antägande!. — ÅNln galler det mig! suckade den stackars grelven. Men den väldiga folkmassan gick hans dörr förbi, utan att yttra ett ord — och stannade utanför friherre De Geers vid samma gata belägna boning, der ett letve! utropades, en sång uppstämdes, och ett tal hölls, som af friherren med några ord besvarades, hvarefter ett trefaldigt hurra uppetämdes. — Sedan tolkmassan aftägat, yttrade grefvens gamle betjent — lerre Gud! så väl, att vi eluppo från alltsammans för så godt pris. Göran.