Insändl). Ä För Julaston. På hjertats lyra få vi åter klinga En glädjesång, en helig Zions-visa. Den dag är när som skall en högtid bringa Som psaltare och harpor evigt prisa; Den högtid då, vid herdars trogna väkter Och englakörerna, de himmelskt rena, Den Milde kom att joadens skiljda slägtor Med kärlekens och fridens band förena. Hans andes strålar alltför starka voro För dem som sågs med ondskans vapen kämpa, De sago blott förargelse och oro Uti det sken de ej förmådde dämpa. Men för ue lidande, betryckta, arma, Det fribetens och hoppets dag bebådat, Och hvar de fallit, dessa strålar varma, Det godas seger ha de alltid skådat. För den som fått Hans bild åt minnet lära, Hans, i hvars namn man himlens sällhet anar; För den som Jegat vid Hans hjerta nära Och lyssnat till den ljufva röst der manar: För den skall minnet af Hans ankomst blifva En fest hvarom Guds englar skola tala, Ty med sin själ han kojorna skall lifva Och med sit hjerta lifvet der hugsvala. Hur ljuft att stödet räcka åt den svaga, Altorka tårar, qvalda hjertan lisa! Hur skönt att så med kärlek beledsaga Det lof, hvarmed vi kärleksfursten prisa. Jnlminnet då ej blekna kan— men följa Oss som en stjerna genom dunkla gruset, Och öfver lifvets ofta vreda bölja Ledsaga seglarn fram till fadershuset. Välkommen då, o jul, till slott och hydda! J julträn, evigt liksom hoppets gröna, Stån med krystall af glädjetårar prydda, Må barnafröjden er symbol försköna! Med lätta fjät det godas engel närme Sig hvarje vrå af boningar och sinnen, Och spride trefnad der och ljus och värme På dag som bär det dyraste af minnen. Bgtm.