Pa Julafton. Så står anyo den ljugosje Uti December framför vär dörr! Från barndomsdagarne vi oss lärde Att deråt fröjdas; — om ej som förr Vi kunna glädjas med barnsligt sinne, Den dagen föder dock månget minne, Som ej försvinner, hur verldens hvimmel Än molnbetäcker vår lefnads himmel. Allt ändrar former, men jule-fröjden Förblir densamma som förr den var, Än stiga lofsangerna mot höjden Som de det gjorde i barndomsdar; Ty hur än tiderna former skifta Och hur än sederna lagar stifta I barnets hjerta ej in de tränga Att med sin äflan dess fröjder mänga. Om sedelbundten är stor och diger — Om kassan blott al en slant bestar, Till samma ändamål man den viger, Och den, som minst för sin sparpeng får, Den största glädjen likväl kan känna — Ej mäter guldet en fröjd som denna! Till hvad belopp sig din skatt belöper Förnöjsamhet ej för den du köper. Och den är likväl förnämsta kryddan, Den bästa skänk vi från ofvan fått, Den skapar fröjder i låga hyddan, Som kanske saknas i måncet slott. Förutan den vore glädjen ingen — Se bara dit uppå barnaringen: Hvad heter gästen, som gar i teten? Jo, den bär namnet: Förnöjsamheten. Må i din glädje du dock betänka Att sorgen rotfäst sig här och hvar; Der sitter nedböjd en sattig enka, Der sitta små utan mor och far, Der på sin sjukbädd din nästa lider Och sig af plågor marterad, vrider, Förgät ej dessa sök nöden lindra Och dubbelt klart skall ditt jul-ljus tindra, När så du sjelf blott ej vill dig fröjda, Men ock för nästan en tanke bar, När äfven andra du vill se nöjda Och på ditt öfverflöd njuggt e) spar, När du en skärf åt den arme räcker, Som magra banden emot dig sträcker, Och söker lindra en likes smärta, Da kan du fröjdas af allt ditt hjerta! Å. Jon.