Litteratur. Jesu Karaltersbild. Ett bibliskt försök at . Daniel Schenkel. Olversättning af Carl von Bergen. Första häftet. Stockholm, L. J. Hierta. ö Pris: 1 rdr 50 öre. Det är en särdeles mirklig bok, som nu härmed i svensk drägt gör sitt inträde hos vår större allmänhet, sedan den redan ett par år varit allmänt tillgänglig och läst i Tyskland, hvarest den så omfattats, att arbetet redan upplefvat åtskilliga upplagor. D:r Sehenkel, kyrkoråd och teologie professor i Baden, är ej en af dessa sangviniska naturer, hvilka kunna beskyllas för att af lättsinne och ytlighet ha kastat sig på de trosföreställningar, som nu synas i allt större mån eröfra det allmänna medvetandet. Sjelf en lärd man, samt genom sin ställning som medlem af kyrkoö rådet (kyrkomötet) och professor i teologi en person, hvars ord inom detta område måste vara af stor betydelse, har han ej tvekat att, fastän omgifven af ett mäktigt katolskt parti och utsatt för dettas förbittring och hat, uttala sin mening, frukten af ifriga forskningar och ständiga betraktelser. Kampen har icke heller uteblifvit, och den har förts med frenetiskt raseri å katolicismens eller reaktionens sida. Denna tordrade, att en man, sådan som Schenkel, hvilken beklädde ett så vigtigt kall som kyrkorådsbefattningen och dertill var en ungdomens lärare, skulle af regeringen atsättas, alldenstund han vågade kritiskt belysa bibeln från egen synpunkt och högfärdigt förneka det fjerde evangeliets tillkomst från aposteln Johannes. Huru skulle den kunna sitta i ett andligt konsistorium eller hafva ungdomens religiösa undervisning om hand, som sjelf förkastade en af grunderna för vår tro och förnekade det för denna väsentliga Johannis evangelium, hvarigenom han äfven måste erhålla en annan trosbild af Jesus, än den hvilken såväl katolska som den ortodoxt protestantiska kyrkan ställde för sig? Frågan ölverensstämde med den af biskop Björck väckta motion å riksdagen mot en bekant konsistorieledamot. Regeringen ställde sig gentemot dessa fordringar på en grund, som var klokhetens. Den höll sig neml. utom tvistefrågan och förklarade sig ej ega rätt att hämma den fria forskningen, då denna leddes af ädelt uppsåt och kärlek till sanningen — hvarför hon äfven förklarade sin incompetens att straffa Schenkel. Denne återigen utgat såsom komplement till sitt verk Das Karakterbild Jesu en vältalig försvarsskrift, som han kallade; Die protestantische Freiheit in ihrem gegenwärtigen Kampfe mit der kirchlichen Reform, i hvilken han öfverflyttade striden från sig till sjeltva den protestantiska kyrkan, hvars rätt till lärofrihet och religiös utveckling han vindicerade, vädjande från de förhatliga, obefogade trosdomstolarne af de i sina intressen förment hotade andliga samtida, hvilka utslunga vanmäktiga teaterblixtar, i st. f. att. gripa till Guds rustning — från dessa till det allmänna kristliga och protestantiska samvetets stora och heliga folkdomstol, till andens dom, som är af Gud. Kampen har varit ytterst våldsam och tidningarnes utlandsafdelningar ha haft flera tillfällen att inregistrera stridens tilldragelser; särskilt har Aftonbladet i sin revy öfver skiftningarne på det religiösa området nära töljt densamma. Vi hänvisa dit den intresserade, i det vi, sedan vi nu i förbigående gjort våra läsare bekanta med författarens personliga ställning, uti denna korta anmälan inskränka oss till att förorda hos den i religiösa ämnen tänkande läsaren den öfversättning at Schenkels hufvudverk, Jesu Karaktersbild, hvars första hälte nu sett dagen. Boken är, enl. förf:s eget förord, ett försök att från det andra evangeliets ståndpunkt teckna Jesu bild, i denna sträfvan ledt af öfvertygelsen om nödvändigheten af att tillfredsställa i sin mån vår tids djupa behof af en äkta mensklig, verkligt historisk framställning af Jesu lefnadsbild — en ädel sträfvan isanning! Träffande och sannt yttrar förf.: De teologiska fakulteterna hafva merändels blifvit målsmän för en töråldrad, bokstafslära och den uppåtsträfvande ungdomen, hvars hjerta eljest brukar klappa varmare för sanning och rätt, har till största delen ställt sig under herraväldet af en tradition, som icke är bättre än den, mot hvilken verldens återlösare kämpade på lif och död. En isig fläkt går för närvarande genom vår teologiska litteratur, och der det ännu synes såsom trifdes det vetenskapliga sträfvandets gröna skott, der äro dessa ofta endast en målad vårs budbärare, barn af sofisteriet och af förkonstlingen. Men desto djupare har begäret efter religiös sanning och kristligt lif blifvit väckt i våra församligar, och de som nu arbeta på dessas inre