Den stora täflan. Då de båda mäktiga länderna Frankrike och England ingingo sitt handelsfördrag, hördes från det förra ett väldigt klagoskri at allt hvad fabrikanter och industriidkare hette. Det ropades från tusentals munnar i Paris, då den stora dag ingick, på hvilken fördraget skulle träda i kraft: De många hotellen vid Rue Rivoli, vid boulevarderna och vid de andra gatorna hvimla af britiska och belgiska fabrikanter och hvarje trän på Nordbanan utspyr nya hopar af dessa roffåglar, giriga efter föda på bekostnad af vår industri. Butikerna öfverhopas af dessa invandrare; entrepöterna i Paris och landsortsstäderna, som öppnats för införseln, äro för små att emottaga de stora massorna af främmande gods, och tulltjenstemännen kunna icke, fastän de erhålla extra biträde, räcka till för de oerhörda qvantiteter, som ligga och vänta på att bli expedierade. Frankrike skall öfversvämmas med främmande varor, och franska industrien skall sköljas bort af floden. Sådana voro de röster, som ljödo från den ena ändan af Frankrike till den andra, och de voro i flera fall uppriktiga. Frankrike hade — likasom Sverige och tillochmed längre — i århundraden afundsjukt skyddat sina inhemska fabrikanter och skulle nu på en gång öppna sina marknader för sin farligaste rival. Äfven de mest förtröstansfulla voro i sin mån illa till mods, och huru mycket mera då den stora massan, som okunnig om det hela ej kunde bedöma sin sannolika ställning under det nya handelstördraget? En differentialtull om 15 till 20 pret och transportkostnader syntes vara en blott ringa tröst efter monopolets fröjder; och de fördelar, som vunnos genom fördraget i hänsyn till den tullfria införseln af råämne, förgats alldeles. De ovissa farhågorna hos massan af de franska industriidkarne erbjödo — tout comme chez nous — ett gynsamt tillfälle för en egoistisk agitation af dem, som, sastän de visste huru öfverdrifna dessa farhågor voro, likväl ville frammana en kamp. De hade gjort sina kalkyler och funnit, att den tullfria införseln af råämnet satte dem i stånd att tillverka de flesta artiklarne till samma pris som de engelska fabrikanterna, men under förutsättning af den flit och skicklighet, som täflan skulle framkalla, och det var denna täflan de ville undvika. Det var bättre, tyckte de, att gå i monopolernas Schlaraffenland än i det fri gjorda arbetets och den stora täflans marknad. Till dem sällade sig regeringens fiender, och dessa skreko högre än alla de andra, för att sätta hela Frankrikes industriela intresse i opposition mot regeringen och på samma gång äfven injaga denna fruktan. Detta partis förnämsta organ Moniteur Industriel— vårt Nya Dagligt Allehanda — arbetade af alla krafter emot regeringen, sökte att väcka splittringar inom denna m. m. understödd af det alltid och allestädes reaktionärt sinnade klerikala partiet, der detta egor något verldsligt inflytande. Nåväl, blott några få år ha förrunnit sedan frihandeln en dag ingick i en ny ra