2 ————662——77———777 —27—kä— på, sett som trumslagare och sett spela upp till dans — berömdl — Han spelade för oss, innan han spelte för kungarne! sade borgmästarens fru. Han var den tiden rent tokig i Lotta! han såg alltid högt upp! då var det näsvist och fabelaktigt! Min egen man skrattade, då han fick höra derom! Nu är Lotta statsrådinna! Der låg en guldskatt i hjerta och själ hos det fattiga barnet, hvilket som liten trumslagare slog: -Marsch, Framåt! Segerslag för dem, som voro i färd med att vika. Der låg i hans bröst en guldskatt, tonernas sullhet; det brusade från violinen som om det funnes en hel orgel derinne, liksom dansade på strängarne alla en sommarnatts elfvor; man hörde trastens alag och menniskans klara stämma; derför klingade tonerna hänryckande genom hjertan och buro hans namn genom länderna. Det var en stor brand, inspirationens brand. — Och så är han så vacker! sade de unga damerna, de gamla med; ja, den äldsta skaffade sig ett album för berömda hårlockar, blott för att kunna utbedja sig en loek af den unge violinistens rika, vackra hårväxt, en skatt, en guldskatt. Och in i trumslagarens fattiga stuga trädde s0nen, fin som en prins, lyckligare än en konung. OÖgonen voro så klara, ansigtet som solsken. Och han an sin mor i sina armar, och hon kysste hans varsma ; läppar och gret så lycksalig som man gråter i schadjen; och han nickade till hvarje gammal möbel i stugan, till dragkistan med dess thckoppar och blomhan nickade åt slagbänken, i hvilken han sofvit som liten; men den gamla brandtrumman drog han fram midt på golfvet, och han sade både till mor och trumman: — Far skulle i dag slagit en hvirfvel, nu måste jag göra det! Och han slog på trumman ett helt åskväder, och hon kände sig deraf så ärad, att hon sprack i trumskinnet. — Han slår en god näfve! sade trumman. Nu har jag då för alltid ett minne af honom! jag väntar, att äfven Mutter spricker af glädje öfver sin Guldskatt. Det är historien om Guldsk— ur historien om Guldskatt.