Det led mot aftonen; en regnbåge höjde sig öfver valplatsen, han berörde skogens sida och den djupa mossen. Det har sagts och gömts i folktro: der regnbågen rör vid jorden, ligger en skatt nedgräfd. en guldskatt; äfven här låg en; ingen tänkte på den lille trumslagaren utom bans mor, och derför drömde hon det. Och dagarne fara hän, i lifret och drömmen! Icke ett hår var krökt på hans hufvud, icke ett gujdhär. Trammeram, trammeram, det är han! det är han!4 kunde trumman ha sagt och hans moder sjungit, om hon sett eller drömt det. Med sång och hurra, med segrens grönt gick det hemåt, då kriget var ändadt, då fred var sluten. Regementshunden sprang framför i stora svängar, liksom ——— —— — L ee 2O 2V22 2 D — — 0 MR ss —0 5 för att göra vägen för sig tre gånger så lång som den verkligen var. Och veckor gingo och dagar med, och Peter steg in i föräldrarnes stuga; han var så brun som en yi1. de, hans ögon så klara, hans ansigte strålade som solens sken. Och modren höll honom i sina armar, kysste hans mun, hans ögon, hans röda här. Hon hade åter sin gosse; han hade icke silfverkors på bröstet, såsom fadren drömt. Och det var en glädje; man skrattade och gret. Och Peter omfamnade den gamla brandtrumman: — Der står ännu det gamla skrofvet! sade han. å! Och fadren slog en hvirfvel på trumman. — Det är alldeles som om här vore en stor eldsvåda! sade brandtrumman. Eld i taket, eld i hjertan, guldskatt! skratt, skratt, skratt! Och så? Ja, hvad sen? Fråga blott stadsmusikanten. h — Peter växer alldeles öfver trumman, sade han; Peter blir större än jag! — och han var likväl son till en konglig taffeltäckare, men allt hvad han lärt under ett helt lif, det lärde Peter på ett halft år. Det var hos honom någoting så frimodigt, så innerligt godt. Ögonen glänste och håret glänste — det kan ej nekas, — Han skulle låta färga sitt hår, sade grannmor. Det lyckades törträffligt för polisbetjentens dotter, och hon blef förlofvad. — Men håret blef ju straxt derefter grönt som persilja och måste ständigt färgas om! — Det har hon råd till, sade grannmor, och det har Peter äfven. Han har ju tillträde till de förnämsta husen, tillochmed till borgmästarens och lär mamsell Lotta spela piano. Spela kunde han! Ja, spela omedelbart ur sitt hjerta det vackraste stycke, som ännu icko blifvit skrifvet på något notblad. Han spelade i de ljusa nätterna och i de mörka med. En kunde icke härda ut, sade grannarne och brandtrumman. Han spelade så, att tankarne höjde sig och der bubblade stora framtidsplaner: berömmelse! Och borgmästarens Lotta satt vid pianot; hennes fina fingrar dansade hän öfver tangenterna, så att det klang in i Peters hjerta; det var som om tet blef honom alltför stort, och det hände icke en gång, utan många gånger, och så grep han en dag om de fina fingrarne och den väl formade handen, och han kysste den och såg in i hennes stora, bruna, ögon; vår herre vet, hvad han sade; vi andra ha lof att gissa det. Lotta blef röd om hals och skuldror, hon svarade icke ett ord; det kom just främmande in i rummet, etatsrådets son, som hade hög, blank panna, hvilken räckte ända bak i nacken. Och Peter satt länge hos dem, och Lotta såg mildast på honom. Om aftonen talade han der hemma om den vida verlden och om den guldskatt, som för honom låg i violinen. Berömmelse! — Tummelum, tummelum, tummelumsk! sade brandtrumman; nu är det rent på tok med Peter! jag tror der är eld i huset. Mor gick på torget följande dag. — Vet du hvad, Peter! sade hon, då hon kom tillbaka; en stor nyhet: Borgmästarens Lotta har blifvit förlofvad med etatsrädets son; det skeddeigår afton. — Nej! sade Peter och sprang upp från stolen. Men mor sa jo; hon hade hört det af barberarens hustru, och hennes man återigen hade sätt veta det af borgmästarens egen mun. Och Peter blef blek som ett lik, och han satte sig åter ned. — Horre Gud, huru är det med dig? sade modren. — Bra! bra! låt mig blott vara! sade han, och tårarne runno utför hans kinder. — Mitt söta barn! min guldskatt! sade modren och gret; men brandtrumman sjöng inåt, icke utåt: — Lotte ist todt! Lotte ist todt! Ja, nu är den visan slut. Visan var icke slut, hon hade ännu många vers qvar och långa vers, de aldra vackraste, en lifsens gudaskatt. — Hen fjantar omkring och skapar sig tokig! sade grannmor. Hela verlden skall läsa bresven, som hon får från sin guldskatt, höra hvad tidningarne säga om honom och hans violin. Penningar skickar han henne, det kan hon behöfva nu, då hon sitter enka! — Han spelar för kejsare och kungar! sade stadsmusikanten. Det föll ej på min lott; men han är min elev och glömmer icke sin gamle lärare. — Far drömde, sade mor, att Peter kom hem från kriget wed silfverkors på bröstet, han fick det