Korrespondens från Köpenhamn. Den 13 December. I Folkethingets lördagsplenum skulle en uppmärksam iaktttagare ha märkt, att en eller annan sak — utanför den under förhandling varande — i hög grad intresserade medlemmarne. I fönster-fördjupningarne sågos grupper af lifligt samtalande medlemmar, hvilka efter hand samlades kring 8N bekant solkethingsman för Köpenhamn, som etter ökverläggning med de närmast stående nedskref nägra rader på en bit papper. Samtidigt gick en annan äfvenledes bekant personlighet omkring i salen, synbarligen sysselsatt med att samla underskrifter på något, och till sist syntes det, som om detta något bler expedieradt ut ur salen till vidare befordran. Hvad tror man väl nu, att det var, som i så hög grad lade beslag på de ärade lagstistarnes uppmärksamhet? Det var hvarken mer eller mindre, än en af skandinavismens trotaste riddare, hr Fredrik Barfod, töreslagen lyckönskningsadress till svenska riksdagen med anledning af det under förra veckan umade amagandet af Sveriges nya grundlag. Inemot 80 medlemmar af Folkethinget och c:a 40 medlemmar af landsthinget, tillsammans 5 al riksdagens medlemmar, efterkommo hr Barfods uppmaning och undertecknade en adress, som, fastän den icke har någon officiel karakter, likväl helt visst icke är utan betydelse och helt säkert skall af vår reaktionära press bli stämplad som en skandinavisk demonstration. Af de 9 i Folkethinget samma dag närvarande medlemmar, som icke undertecknade adressen, böra naturligen framhållas Tocherneng och Winther med deras ifrigaste anhängare, men förutom dem hade, underligt nog, Yenger och ordf, Bregendahl, nekat sin underskrift. Hvad som kunnat föranleda Fenger till denna hållning, är icke lätt att förstå, deremot står Bregendahls vägran utan tvifvel i samband med den åsigt, att ordf. skulle, genom att tillfoga sitt namn, gifva adressen ett slags officiel färg, som kunde föranleda missförstånd. Härmed huru som helst, adressen blef afsänd till den svenske statsministern Louis de Geer och skall under alla omständigheter stå som ett vackert bevis på den danska riksdagens varma intresse för den konstitutionela saken och dess sympati för svenska folket, hvilket förr än brödrafolken lagt hörnstenen till den politiska trihetsbyggnaden, om det ock senare än dessa fått hela byggnaden färdig. Vid grundlagsfrågans tredje behandlig i landsthinget gat Krieger en kort ötversigt öfver, huru vi — såsom han uttryckte sig — sgidde i det, eller huru lång tid det skall gå åt, innan vår försattningsfråga bringas ull slutlig lösning, då ärendena påskyndas så hastigt som möjligt. En grundlagsiorändring skall antagas at 2 ordinarie riksdagar och derefter på urtima riksdag, sedan en upplösning af båda thingen egt rum. En ordinarie riksdag karakteriseras derigenom, att den årliga finanslagen skall föreläggas densamma, och en sådan skall sammanträda den första Måndagen i hvarje Oktober månad, om den icke dessförinnan sammanträdt. Då således den nuvarande riksdagen är färdig med sina arbeten, kan en ny ordinarie riksdag sammanträda i April månad, men icke törr, dels derför, att riksrådet icke kan förut bli färdigt med sina arbeten, dels emedan det nuvarande finansåret först går till ända med Mars månad. Den då sammanträdande riksdagen göres till en ordinarie, derigenom att finanslagen framlägges för densamma, hvilket endast kan ske pro forma, och om den då antagit grundlagsförslaget, eger upplösningen rum. Den nyvalda riksdagen skall då sammanträda inom 2 månader, sedan den förra upplöst, och den kan då under loppet af påföljande sommar föra författningsfrågan till slut; hvilka derpå skall ha kongl. stadfästelse, för att bli grundlag. Derefter försvinna både riksdag och riks råd, och nya val utskrifvas, hvarpå den nya riksdagen kan vid vanlig tid börja sina arbeten. Denna. väg är den kortaste, men den har likväl den olyckliga egenskapen, att vara både lång och besvärlig, så att man — så som Krieger yttrade — måste gå till väga med den yttersta klokhet och försigtighet, sör att icke hela saken skall stranda mot de mån ga klippor och skär, som hota densamma hvarigenom ej en kort tid skall spillas, utar hvarigenom vi skola nödgas börja så att säga från början, att behandla ett så vigtigt ärende som en grundlagsfråga, utan att folket med blott någorlunda intresse och deltagande skall följa frågan, hvarat skall följa, att den bli