Det var bataljdag; solen var ännu icke uppe, men det var morgon. Trumslagaren och hans hustru sosvo, det hade de icke gjort under nästan hela natten; de hade talat om sonen; han var ju derute — -i Guds hand. Och far drömde, att kriget var slut, att soldaterna kommo hem och att Peter hade silsverkorset på bröstet; men mor drömde, att hon trädde in i kyrkan, såg på de målade bilderna och de ut skurna englarne med gyllene hår; och hennes egen käre gosse, hennes hjertas guldskatt, stod i hvita kläder midt emellan englarne och sjöng så vackert, som helt säkert endast englarne kunna sjunga, och med dem höjde han sig upp i solskenet och nickade så godt åt mor. — Min Guldskatt! ropade hon och vaknade i detsamma. — Nu har vår Herre tagit honom! sade hon, knäppte ihop sina händer, lutade hufvudet mot kattunssängomhänget och gret. Uvar hvilar han nu bland de många i den stora graf, som de gräfva för de döda? Kanske i det djupa kärrvattnet! Ingen vet hans graf! iniet Guds ord läses deröfver! Och Fader vår gick ljudlöst öfver hennes läppar; hufvudet böjde sig, hon var så trött, hon fick en blund. Dagarne fara hän, i lifvet och i drömmarnel (Forts.)