22 lad Pettor. Hela staden, trumman med, kallade host nom: Petter, trumslagarens pojke med det röda håret; men hans mor kysste hans röda hår och kallade honom sin Guldskatt. I hålvägen, inne i lersluttningen, hade mången ristat sitt namn, för att bli ihågkommen. bl — Berömmelse! sade trumslagaren, det är alltid något! Och så ristade han äfven dit sitt och sin lille j song namn. Och avalorna kommo; de hade under sina långa resor sett varaktigare skrift huggen i klippans sida, i tempelväggen uti Hindostan: stora bedrifter af måk-U tiga konungar, odödliga namn, så gamla att ingen nu r kunde läsa eller uttala dem. t Namnvärde! Berommelse! 0 I hälvagen byggde jordsyvalorna; de borrade sig hålor i sluttningen, regn och dusk söndersmulade och u bortsköljde namnen, äfven trumslagarens och hans lille sons. t — Peters stod dock qvar i halfrtannat år! sade ll fadren. : t — Narrl tänkte brandtrumman, men hon sade Vv blott: Dum, dum, dum! dummelom ! Dot var en pojke full af lif och lust: Strumslagarens son med det röda häret. Han hade en vacker röst; han kunde sjunga och han sjöng, sjöng som fogeln i skog: det var melodi och likväl ingen mlodi. — Han bör bli korgosse! sude modren; sjunga i kyrkan, stå der under de vackra, förgyllda englarne, — — som han liknar! — Boafyr! sade qvickhufvudena i staden. Trumman hörde det af grannqvinnorna. — Gå inte hem, Peter! ropade gatpojkarne. Ligger du på loftet, så tager det eld i ösversta våningen, — — — MM — OoC ND och då går brandtrumman! — Tagen er i akt för trumstickorna! sudo Peter; och så liten han var, gick han frimodigt på och körde knytnäfven mot magen på den som stod närmast, så att benen gingo ifrån densamme och de andra togo Benen med sig: sina egna ben. Stadsmusikanten var så lin och törnäm, han var son till en kongl. taffeltäckare; hau tyckte om Peter, tog honom hem på timma, gaf honom en violin och lärde honom spela; det var som om det låg i siograrne på gossen, han ville bli mer an trumslagare, 0 — — han ville bli stadamusikant. — Jag vill bli soldat! sade Peter; ty han var ännu en helt liten pys och tyckte, att det var det herrligaste i verlden att få bära gevär och kunna gå sett tol ett tolX och att bära uniform och sabel. — Du skall lära dig att lystra till trumskinnet! trummlom! kom, kom! sade trumman. — Ja, om han kunde marchera upp till general! sade fadren; men då måste vi ha krig. — Gud bevare oss derifrån! sade mor. — Vi ha ingenting att förlora, sade far. — Jo, vi ha min gosse! sade hon. — Men om han kommer hem som general! sade far. . — Utan armar och ben! sade mor; nej, må jag behålla min guldskatt hel. Trum trum trum! — Brandtrumman gick, alla trummorna gingo. Det var krig. Soldaterna drogo ut och trumslagarens son följde med: Rödtupp! Guldskatt! Modren gret; fadren såg honom i taukarne med utmärkelsek, stadsmusikanten mente, att han ej borde gå ut i kriget, utan stanna qvar vid hemmamusiken. — Rödtupp! sade soldaterna, och Peter skrattade; men sade en och annan: Räfpels!4 då bet han ihop munnen och blickade ut i vida verlden; det skällsordet angick honom icke. Pojken var rask ; sinnet frimodigt, humöret godt, och det ar den bästa saltflaskan, sade de gamla kamraterna. I regn och dusk, genomvåt ända in på kroppen, måste han under öppen himmel ligga ute mången natt, men humöret blef hos honom, trumstickorna slogo: Trummelom! Alle man oppl Ja, han var visst född till trumslagare. Det var en bataljdag; solen var ännu icke uppe, men morgonen var inne; luften kall, striden het; der låg en dimma i luften, men mera krutrök. Kulorna och granaterna flögo hän öfver hufvudena och in i hufvudena, i kropp och lemmar; men framåt gick det. En och annan sjönk på knä, blodig om tinniugen, krithvit i ansigtet. Den lille trumslagaren hade ännu sin friska färg; honom hade intet oudt händt; han såg med så förnöjd mine på regementshunden, som sprang före honom, riktigt glad, som om det vore gyckel alltsammans, som om kulorna endast slogo ned, för att lekas med. — Marsch! Framåt marsch! ljödo kommandoorden, satta för trumma; och de orden voro icke att taga tillbaka; men de kunna tagas tillbaka, och det kan vara god mening deri; och nu sades: tillbaka! och så slog den lille trumslagaren: Marsch! framåt!, han förstod att det var ordren, och soldaterna lydde trumskinnet. Det var goda trumslag, de gåfvo soger åt dem, som voro i färd med att vika. Lif och lemmar gingo i det slaget. Granaten sliter af köttet i blodiga stycken; granaten tänder eld j halmstacken, dit den sårade släpat sig, för att ligga öfvergifven i många timmar, öfvergifven kanske i detta lifvet. Det tjonar till intet att tänka derpå! och likväl tänker man derpi, tillochmed långt derifrån i den fredliga staden; der tänkte trumslagaren och hans hustru derpå: Peter var ju i kriget.