a HUS durldu-ÅVLIJILODUHÄU44(191511 Å Ur Stockholmstidningarnes referater för förhandlingarne inom adeln i Onsdags meddela vi här några tal, hvilka synas oss mera framstående: Landshöfding Nordenfelt berättade, att han nyligen besökt Axel Oxenstjernas graf. Han hadepå en af grafkorets väggar funnit en oansenlig tafla, som tilldragit sig hans uppmärksamhet. Vid eftersecndet befanns det vara der tal, som Carl XIII höll till rikets ständer 1809 efter regementsförändringen. Det tal, som Carl XV höll till rikets nu församlade ständer, kommer troligen ej att förvaras på detta sätt, och minst på en så utmärkt mans hvilorum som Axel OxenstjernasMen dess vigtigaste och mest anslående ord skola ej så snart förgåtas för det. De voro blott uttrycket af hvad nationen tänker och vi ha kungsord på att den tänker högt om oss och derföre har den äfven höga anspråk. Ingen lärer srukta att man med våld vill tvinga oss till eftergilter, hvars rättmätighet vi ej sjelfva inse; men ingen med öppen blick och varmt hjerta för tidsandans fordringar kan väl undgå att inse de betydelsefulla följder som ett afslag skulle innebära. Under klara sommardagar se vi ofta helt oformodadt dessa egendomliga moln samla sig, hvilka äro laddade med elekriskt fluidum, lusten blifver tung, saglarne flyga lägt eller söka sina nästen, med ett ord, man kännor att ett oväder sÖrestår, ehuru man ännu ej kan beräkna styrkan deraf, om det skall upplösa sig i en regueller hagelskur, eller om det kommer med en af dessa hvirfvelvindar som störta hus och upprycka träd. Konung och folk ha uttalat sin mening och förelagt den till asgörande af adeln. Oron inom landet är stor innan det blir kändt, om adeln trotsar denna uttalade önskan eller går den till mötes. I förra fallet kan ingen såga hvad som händer. Det vore olycka nog om denna oro skulle behöfva lugnas genom våld. Afslås det närvarande förslaget nu, skall det återkomma till dess det på ett eller annat sätt blir bifallet. Anmärkningar mot detsamma ha blifvit tillräckligt vederlagda, utan att tal. behöfver inlata sig derpa. Ingen nekar till, att en reform är nödvändig, alla erkänna sig villiga aw biträda en sådan; men om ett förslag framlägges — nej, bevars; då duger det icke, då vill man ha ändringar, modifikationer. Så har det alltid varit. Den gamla frågan om tillsättning af ordförande i utskotten är ott bevis härpa. Talaren bemötte en föregaende talares invändning, att skiljnaden mellan den första och andra kammarens numerära styrka skulle blitva för stor. Dett vore ju uppenbarligen falskt, enär proportionen mellan de båda kamrarnes numerära styrka alltid blir densamma. Talaren visade med sisseruppgifter från två delar af landet exempel härpå. Det vore förvånande att motsdans talare hade förbisett detta. Med sådana vapen förtäktar man icke eller vinner aktning för en god sak. Talaren hade alltid undvikit att begagna superlativa uttryck, ville göra så äfven nu, fastän öfverceremonimästaren grefve Saltza föregått med vackert cxempel; kunde dock med godt samvete instämma deri, att friherre De Geer vunnit stor popularitet och är uppburen af sitt fädernesland, om hvilket han gjort sig väl förtjent. Det oaktadt var talaren suilt öfvertygad om, att frih. De Geer aldrig skulle lyckas genomdrifva ett annat förslag, deri sjefskrifvenheten ej utgår, (bravorop). Denna är också för alltid dömd. Det är redan för sent att komma fram i något nytt uppslag med ståndsfördelningen; dess satalier äro förlorade. Slutligen förklarade talaren att icke blott han, utan alla som bära hang namn och halva fyllt 25 år, af varmaste öfvertygelse rösta för förslaget, och uttalade slutligen några varma, varnande ord till dem, som ännu icke kommit till något fast beslut, att noga öfverväga och framför allt tänka på, att det personliga, det lilla, måste vika för det allmänna väl, och av etter uppbrusningen och stormen kommer det lugna, eftertänksamma ögonblicket, då helt annorlunda än förr syns lifvet och dess små bekymmer?, och då det till sist är godt att med lugnt samvete kunna säga sig ha handlat godt medan man lefde! (ihållande bravorop och hyssjningar.) Statsrådet, grefve Platen yttrade om de anmärkta bristerna i förslaget, att hade han mera fått rådfråga sin egenkärlek än nationens behof och uttalade önskan, så hade förslaget säkert blifvit annorlunda. Man hade påstått att förslaget saknade garantier lör framtiden. Ja, hvad kunde det annat. Ingen af motständarne kunde lemna garantier för, att han satt på riddarhuset den följande dagen. Motstandarne klandrade att många bland folket blifvit uteslutna från representantkallet. Detta vore mycket lätt att hjelpa, och talaren för sin del hade ingenting emot, att mau öppnade på portarna åt det hållet. (Skratt). Det hade förvånat talaren att man kunnat förmoda, att konungen och regeringen skulle frångå ett förslag, som vunnit två stånds förtroende och bakom dem hela nationens. Man kan icke tillräkna dessa okunnighet, icke brist på fosterlandskärlek, man kan icke frånkänna dem att ha lika etora rättigheter som adeln och att ha gjort sig lika förtjenta om fäderneslandet som den. Talaren trodde, att adeln talat allt för mycket om sina rättigheter; det är den personliga förtjensten som ensamt förvärfvar sådana, och det kan väl ej nekas till att folket lemnat många af landets ypperste. Dessutom borde ej glömmas konungens obegränsade rätt att utnämna så många adelsmän, som han kan finna för godt. En talare hade yttrat att man af pietet för det gamla skulle akta sig att rifva sönder det. Det var en vacker tanke, som talaren äfven gillar och ämnar rösta derefter. Det är nemligen af pietet för 1809 års konstitutionsutskott, hvars vackra löften till svenska nationen det var talaren en glädje att med sin röst infria. (Stormande bifall, starka hyssjningar). Presidenten grefve C. G. Mörner började med ett ytterst häftigt anfall mot deputationerna och adresserna från landsorten, hvilka han ansåg för obefogade och löjliga, ehuru de förra noggrannt omnämnts och de senare intagits i Sveriges officiella tidning. Den sedan förra riksdagen tillsatta reformkomiten fick sig äfven en släng och kallades af den ädle grefven för agitationskomitåän. Mot pressen och särskildt mot Aftonbladet gjordes ett hugg, och såväl adelscirkuläret som adressen till presteståndet påstods ha gått ut från det hållet. Derefter upprepade talaren den gamla kända litanian öfver det nya förslaget, inblandad med en och annan liten historia och muntrande anekdot, t. ex. att motförslaget hade varit mycket svårt att få tryckt. Man hade farit från det ena tryckeriet till det andra men blifvit afvisadt. Slutligen yrkade talaren afslag, utan att dock underkänna behofvet af en reform. Den måste uttryckas i ett annat förslag, som ej så mycket smakade af folkviljans medregentskap (starka rop och hyssjningar). Talaren kunde dock ej afhålla sig från tanken på möjligheten att förslaget kunde gå igenom, och denna tanke framkallade ett livet skriftotal å egna och bartivännernas vägnar. De skulle då efter bästa förmåga söka afvärja de vådor som skulle påkomma lan