— har känt min läsare, är nu moder och försöker att vara en god sådan. Den sista panten på vår kärlek har fått behålla lifvet. l Jag vill ej här tala om mina sorger — om huru kort den unga modrens första stolt-! het var och huru älskade de voro hvilka Herren tog och Herren gaf. Men understundom ! då jag ler emot min lille gosse, samlas tårar! i mina ögon, och jag kan se att han undra: hvarföre. Jag tänker då, och darrar vid tanken, på huru stark kärleken är och huru bräckligt lifvet; men om jag darrar, glädes jag äfven, att lifvets herre, som aldrig utan orsak gaf oss en sorg, skänker den sörjande det ljufvs löftet om en återförening för evigheten. — Denna verld är en parabelsymbolernas bostad — evighetens fantomer antagande materiel form. Må den lyckan förunnas mig, att under jordens sköna former igenkänna de englar som bära dem; ty jag är viss att vi vandra med dem om vi vilja och höra deras röst.