iga och för reprerentantkallet till den grad oqvalifiserade personer, som de hvilka utgöra en del af det siuvarande riddarhuset. Gillade de af pros. Ribbing öreslagna modifikationer, men fann större utsigt för leras genomdrifvande, om det kförslaget antages, än om det förkastas. Hofpred. Wahrenbesg talade längt och tröttande, fann konungamakten hotad, var bekymad öfver den himmelskriande orättvisan mot de Futolutne, men faun det nuvarande tillstandet alls icke orkättvist-, hänvisade till en artikel i Nya Dagl. Alehanda såsom bevis, att förslaget är tillskuret elter itländskt mönster. Prosten Westin upprepade hvad oregaende talare yttrat, ansåg förskräckligt att ett untal komministrar skola berosvas den valrätt de nu :ga, medan klockare och folkskolelärare skola inträla i deras ställe. Tal. låtsade ej om, att komministarne nästan aldrig vardat sig att utöfva sin valätt, j heller synes deu tanken ha fallit hr prosten in, av han och hang likar kunna förekomma att komminitrar mista sin valrätt, om nemligen prostar och kyrkoherdar dela med sig litet åt dessa uselt aflonade mbetsbröder. Kyrkoh. Ekelundh glänste med ett från skoltiden i minnet qvarsittande latinskt citat och förklarade med naiv olörsynthet de opinionsyttringar, hvari landets mest aktade mån deltagit, för blotta parodier-. Prosten Allhar an-orde inter annat förut ej många gånger omiuggadt, än att sannolikt o månader pr år ej skola räcka till för riksdagsarbetet, om förslaget antages. Duktor Ternstiöms soredrag inleddes med en storurtad skildring af situationen, deri man fornum något af saval den sjunde basunens högtidlighet, som af det tredje ves qvidande jäwmer. Talarens hufvudargument var åberopandet ul — Europas störste stawmauv, Metternich d. 4. eljest i historien känd såsom den samvetslosaste hature af f. het och rätt samt förfåktare af mörker och förtryck. Harefter fick professor Agardh ordet samt höll ett längre af retoriska fraser och citater smyckad: föredrag. hvari han framhöll, hurusom det väl kund anses sasom skulle standsförsattnintzen vara omöjlig att bibehålla, då hela landet förkastat densamma, men att han ändå icke kunde instämma i denna lörtkastelsedom. Han redogjorde härefter för sina äsigter, som han ansåg gruuda sig på den erfarenhet historien gaf. Diskussionen fortsättes i morgon.