Plötsligt yttrade han med en hastig och vild hviskning. — Sag icke ett ord mera; (jag hade icke yttrat något). De skola ej göra er någon skada, miss; sätt er upp: vagnen, jag bryr mig f—n om dem. Det var ett rått tal, detta, men för mig lät det som en engels röst. Med ett utbrott af erkänsla som är obeskrifligt, tackade jag Gud för dessa ord. I nästa sekund hade han satt mig i vagnen och nästan ögonblickligen derefter voro vi i rörelse — mycket försigtigt medan vi passerade garden och tills vagnshjulen kommit på gräset, men då med en hastighet som tillväxte i summa mån som afståndet. Han körde pu sidan om avenyen till baksidan af huset och höll sig alltjemt på gräset, så att vår framfärd, ehuru den åtföljdes af vaggningar liknande ett skepps i ett upprördt haf, äfven var nära nog lika ljudlös som en segling. Porten hade blifvit lemnad olåst. Tom öppnade den och steg åter upp på kuskbocken. Vi voro nu utom Bartram-Haughs trollkrets — himlen vare lofvad! — ilande utefter stora landsvägen rakt mot Elverston. Hästarne galloperade hela vigen, och genom vagnsfönstren såg jag Tom stå medan han körde, då och då kastande en förfärad blick öfver sin skuldra. Voro vi förföljda? Aldrig har någon bedt med en sådan dödsångest som jag. då jag med knäppta händer och vild blick skådade ut genom vagnsfönstren på vägen, vid hvilken trädhäckar och boningshus jagade hvarandra bakåt under den svindlande färden. Vi reste just uppför samma backe med jättelika ask