— Ni hafva dessa rum för er egen räkning, ma chåre. Jag sofva i undra våningen i natt. Hon hällde liksom i tankspriddhet en del af den varma elareteon i glaset och drack ur det. — Det vara mycket godt — jag drack utan att tänka derpå; men det vara mycket godt. Hvarföre ni ej vilja dricka något? — Jag kan ej, förklarade jag — och så höll hon till godo dermed för egen del. — Mycket artigt mot madame, i sanning, fortfor hon, att skicka ingenting till henne; men det göra alldeles detsamma. Efteråt hörde jag att de voro rädda för madame, som var väldsam i sitt rusiga tillstånd och begifven på att korsa andras planer. Hon hade varit bullersam och trätgirig der nere. Hon var i den bedrägliga tron att jag under denna natten skulle föras bort till ett aflägset och säkert ställe samt att hon skulle erhålla en vacker vedergällning för sina tjenster och det vittnesmål hon efteråt skulle afgifva. Man hade ej anförtrott henne sanningen. Den var endast känd af tre personer på jorden. Jag har aldrig fått veta men jag tror att den kryddade claret som madame drack var försatt med någon sömndryck. Hon var en person som efter hvad jag hört kunde dricka en ansenlig qvantitet utan att visa någon annan förändring deraf än en högre ansigtsfärg och ett ursinnigt lynne. Jag kan endast styrka såsom sannt hvad jag sjelf såg, och det var att kort efter det hon tömt sin claret, lade hon sig ned på min bädd och föll i sömn.