—— — — ä — på mig i det han studsade tillbaka, synbarligen lika förfärad som jag. C) Helt säkert liknade jag ett fantom, som nyligen stått upp ur grafven. — Hvad är det? Hvar kommer ni ifrån? hviskade han. — Döden! döden! framhväste jag, der jag stod; i det jag af fasa ryste så att hela min kropp skälfdo. — Hvad menur hon? — hvad betyder allt detta? yttrade onkel Silas och atervann underbart hastig: sin sjelfbeherrskning i det han med en förkrossande blick vände sig till m:me. Anser ni det rätt, fortfor han vänd till denna, att bryta emot mina bestämda föreskrifter och lata henne springa omkring i huset vid denna timm:? — Döden! döden! O! bed Gud för er och mig! hviskade jag med samma hemska röst. Min onkel stirrade åter vesynnerligt på mig, och efter flera förfärliga sekunder, under hvilka han syntes aterhämta sig, yttrade han strängt och kallt: — Ni lemnar för mycket spelrum åt er fantasi. Ert sinne är öfverretadt — ni bör lyda hvad man säger till er. — 0! onkel, onkel! haf förbarmande med mig. O onkel! ni är god, nej, — ni skulle icke kunna göra nagot dylikt. Ack tänk på er bror, som alltid var så god mot er. Han skådar mig här, han ser ned på oss bada. 0, rädda mig, onkel! rädda mig och jog vill lemna er allt hvad jag eger. Jag vill bedja till Gud, att han välsignar er, och aldrig förgäta er godhet och barmhertighet. Men håll mig