774land, Preussen och Osterrike på den andra. I. Partiet är jemnspeldt. Under dessa förhållanden skola de mindre staterna bli af en betydenhet, som de saknat alltsedan systemet -med Guds näde tastställdes i Wien. På den sida, der de små staterna lägga sin tyngd i vigtskålen, på den sidan skall äfven öfver vigten och styrkan vara. Stormakten Italien är till stor del kejsar Napoleons verk. Må vara, att han endast gifvit vika för en stark påtryckning; det länder honom dock till ära, att hafva uppfattar pätryckningens riktning och hafva velat bidraga till den stora jdäens realiserande. Genom Italien har han för en lång framtid stadgat frihetens sak och grund i Europa, likasom han med detsamma stärkt sin egen dynasti. Snart skall det verldsliga påfvedömet ligga i ruiner, i sin sista stund en hatad allierad till absolutism och förbittrad fiende till folkupplysning; men på ruinerna skall resa sig en enig nation, hvilken skall vara en säker och oförfärad bundsförvandt till trihetens sak i Europa. Italien har näst Napolevn och Cavour sig sjelft att tacka för hvad det är och blir. Det är ett nytt och lysande bevis på frihetens makt och stora attraktion. Piemont var ett fritt och konstitutionelt land, der folkupplysningen redan nått en viss grad af utveckling. Det drog derför in till sig de öfriga delarne af Italien. Skådespelet har utförts inför våra ögon. Blott några få år ha behöfts, för att verka detta under. Men så äro ock italienarne en nation, som är enig i det stora, allmänna. Der splittra ej småaktiga ståndsintressen eller kastskiljnader längre nationen i små, kraftlösa fraktioner. Om den ännu för några år sedan så sjunkna och af det öfriga Europa så föraktade italienska nationen kan man nu med fullt fog tänka stort. Det prelatensiska intresset är krossadt — och folkskolorna dermed äfven i stark utveckling. Bördsadeln är inskränkt inom sina naturliga gränsor — vi höra mycket talas om novi homines och föga om de gamla namn, som en gång hade en aktningsbjudande klang inom det europeiska samfundet. Men Italien har det oaktadt kommit så långt, att det nu redan gläntar på dörren till den europeiska stormaktsareopagen. färdigt att träda in. Målet har varit stort, men nationen har värdigt bestått pröfningarne på vägen dit — och de förut privilegierade ha med glädje och utan tvekan offrat sina företrädesrättigheter. Dessa italienska marcheser, hertigar, grefvar och simpla nobiles. åt hvilka vi så ofta brukat med godt hjerta skratta i komedien, de ha dock vetat att besegra sig sjelfva, att böja sig för tidens påtryckning och från sina underminerade bördspiedestaler stiga ned bland folket samt värdigats blanda sig med nationen, i stället för att söndra sig ifrån henne, med vilja och håg att arbeta hän mot nationens mål, väl vetande, att deri låg det sannaste adelsskapet. Det finnes nationer, der adeln ej är så medgörlig, men den skall väl bli. I afseende på bevakandet af konungariket Italiens gränser mot de påfliga staterna har den italienska regeringen befallt sina befälhafvare att undvika hvarje strid med de påfliga. Den österrikiske gesandten i Rom v. Bach har nu definitivt afgått och baron v. Hiäbner intagit hans plats. Att Bayern erkänt Italien är en ganska betydelsefull händelse. Konungen af Bayerr är neml. nära beslägtad med både Österrikes kejsare och exkonungen af Neapel. I Frankrike skrattar man af hjertans grund åt den officiela Moniteur. Finansministern Fould hade neml. sjelf inspirerat de officiösa tidningar, som meddelade detaljerade notiser om arm6ens reduktion. Krigsministern, mar skalk Randon, som är emot reduktionen och ville vinna tid, blef rasande öfver detta offentliggörande och aflockade kejsaren den note, hvari de Åilla underrättade tidningarne dementerades. Nen detta var för atarkt för Fould. Han begaf sig straxt till kejsaren i Compiegne och begärde, att Moviteur skulle genast meddela dekretet ang. armåens reduktion eller hans afskedande som finansminister. Kejgaren valde det törra alternativet, och marskalk Randon, som gerna sitter qvar på sin ministerstaburett, beqvämade sig till att affatta sin berättelse till kejsaren och kontrasignera dekretet. — Den totala besparing, som ge nom reduktionen kommer att göras, anses uppgå till nära 50 millioner fres årligen. Den stora allmänheten är ganeka belåten med reduktionen. I den Persignytska broschyren förekomma tvenne fraser, hvilka äro ej litet tillhuggna. Den ena lyder: Jag är ej någon medlem at det bonapartiska partiet, men tillhör den napoleonska religionen; grunden för min tillgifvenhet är ej allenast dynastisk, utan religibs. Den andra säger: Jag skall vara kejsardömets Loyola. Den aflidne Dupin efterlemnar en förmögenhet af ej mindre än sem millioner francs.