som är skrifven i ett lifligt, på sina ståller något vårdslöst, men äfven otta själtullt språk, lemnar i en mängd tatlor en klar framstälining af de egendomliga i allmänhet tyvär sorgliga förhållanden, under hvilka grönländarne framsläpa sin entormiga och strätsamma tillvaro. Ej allenast statsmannen och lagstistaren, utan äfven köpmannen, naturforskaren, presten och hvar och en, hvars intressen sträcka sig utom den rärmaste kretsen, skola kunna lära mycket af denna bok. Hvad som isynnerhet tilltalar uti boken, är fört:s syn bara intresse för det tolk, han beskritver, hvilket desto lättare smittar läsaren, som man, då talet är om grönländare, är törberedd på att endast möta is och köld, tran och orenlighet. Att der ätven at dessa ingredienser sinnes mer, an nödvändigt är, men att det å andra sidan älven kan öfver en grönländsk tillvaro kastas litet poesi och någon pittoresk eftfekt, visar soljande beskritulng al en ung grön landska: Eskimäqvinnornas anletsdrag utmärka sig icke genom skonhet. Feta, tjocka kinder, i hvilka en liten trubbig nasa ligger djupt begrafven, I kasom ogonen; tjocka läppar, en låg panna och ögonen dragnn uppat a la chinoise, men hkväl vackra, mörka ögon och, då det icke blifvit forstörut genom frisyren, et tjockt, svart hår. Desto mera pittoresk är drägten — då den är ren. En kort pels, Timiak, af skälskinn, når ull hölterna; öfver densamma bäres cn Anoruk at brokigt bomullstyg, som sluter tätt till om halsen och handlofvarne och är kantad med svart hundskinn och hos de unga flickorna prydd med röda eller guldkantade sidenband. Från höfterna till något ned öfver knäna räcka ett par tätt åtsittande benkläder af fläckigt skälskinn, framtill broderade med hvitt renskinn och remsor af blått och rödfärgadt skål-kinn. Pa löter och ben bäres ett par höga, röda, blå eller hvita kamicker, eller stoflor af skälskinn, från hvilket haren afingits, men ätvenledes längs hela framsidan vackert broderade. Iauti kamickerna har man strumpor af skälskinn, med den hariga sidan inat. Kamicken når till knäet, mellan detta och benkläderna är benet naket; från knäet fladdra kokett långa ändar af röda eller blå sidenbland. Unaer timiaken bäres en hvit skjorta. Dylikt hörde förut icke, lika litet som band och bomullsanoraken, till klädedrågten. Först med europerna ha dessa saker kommit på modet. Och för att visa, att man hade en hvit skjorta, hade man ingen annan utväg, än att göra timiaken kortare och låta underkläderna sticka fram mellan denna och benkläderna. Nu är det högsta modet att låta skjortan hänga ut ölver benklåderna. — Allt håret strykes uppåt och bindes tillsammans i en stor tott öfver nacken med band af olika fårger; men denna färg är al stor vigt och kan ej väljas efter behag; de unga flickorna bära röda band; de gifta hustrurna bära blåa band; enkorna svarta eller hvita; men den qvinna, som har barn, utan att egna rätt att bära nägon af dessa färger, får hålla till godo med gröna band. I dag utkomma de af oss förut omnämnda Eventyr af H. C. Andersen. Det första: Lygtemendene ere i Byen, sagde Mosekonen., är isynnerhet karakteristisk och förklarar, hvarför Eventyrmanden icke på så lång tid låtit höra at sig. Den unge violoncellisten hr Frans Neruda, som nu är på andra året tills vidare anställd vid det k. kapellet härstädes, har i dessa dagar från Stockholm erhållit antydningar om, att han under vissa eventualiteter kan vänta anbud från dervarande k. teater. Målaren Lorenz Frölich har återvändt till Paris. Han har under de sista dagarne af sin härvaro utfört några teckningar till Illustreret Tidende. At de med stor talang skrifna Blade til Menigmand fra danske Skandinaver har n:o 3 utkommit, innehållande ett svar på frågan: Vilja skandinaverna rydde Kongen al Veien? fverste Tåcherning ligger mycket betänkligt sjuk af ros i, näsan. Den bekante fört. Carl Bernhard har ätvenledes en längre tid varit fängslad vid sjukbädden. Man vill veta här i staden, att våra unga konstnärer, som för närvarande uppehålla sig i Rom, tänka lemna verldsstaden, emedan rättsosäkerheten der tilltager mera med hvarje dag. Vär utmärkte landsman, målaren Carl Bloch skall sålunda snarast möjligt flytta sin ateher till Florens. Bloch skall enligt all sannolikhet insända en tafla till verldsutställningen i Paris nästa år. Carit Edars nya skådespel Trellemt gick törra onsdagen öfver tiljan och utfördes med den afrundning, som man är van att finna på Folketeatern. Det gjorde egentligen icke den lycka, som man vantat; såsom effekt stycke släpar det sig i början för tungt fram, och först mot slutet kommer det underhållande: mord, brand, likutställning o. 8. v. Prelletet erinrar i mycket om tört:s tidigare arbeten, och man kommer vid åsynen af detsamma att tänka på ett träffande yttrande om Carit Euar: Han skrifver med koytnätven. Det är nu så länge sedan öfverste Lapinski gästade Köpenhamn med sin polska expedition, att de flyktiga köpenhamnarne snart alldeles glömt honom och hans unga äfventyrare, medan dock kanske en eller an nan kanslig dame minves den intressante unge sekreteraren Stephan Poles — som likväl alldeles icke hette så. Men i dessa dagar har man åter inom vissa kretsar börjat tala om Polen och dess olyckliga söner, i det tvenne unga män hitkommit sfrån det underkufvade landet. Det är tvenne bröder, en silologi Aa ann haft Skall. 2 —