—WW — en åkardroska på timma och likaledes ett stadsbud, och så fick han rutscha distriktsvis omkring, utdelande etter förut uppgjord lista det ofvannämnda tidningsnumret, deri den epokgörande mannen N:o 2. prosessor Wilander (ty advokatfiskal Rydqvist är i alla händelser N:o 1) förordades till riksdagsman vid morgondagens val. För bättre effekt skull utställde Dagligt Allehandas redaktör dessutom i Dagbladet en ganska vacker orlotssedel för nämnde professor, och gick i proprie-borgen för hans äsigter i resormfrågan — men allt förgäfves. Hr Lovån blef vald med stor röstöfvervigt -och så vredgades Allehanda öfver protekcionisternas brist på sammanhållning. Det var rätt åt dem, menar Allehanda, då de ej ville begagna sin makt. Det skall dröja länge — sade ståthållaren på Stockholms slott, grefve Horn, då folket trängdes och väsnades vid beskådandet af Carl Johans låt de parade det skall dröja länge, innan jag härnäst bereder er ett dylikt nöjo-. De enda som förtjente på den misslyckade valagitationen voro åkaren och stadsbudet. Mademoiselle Elise Gulotin, den celebra somnambulen, gör briljanta affärer här, och kommer icke i konflikt med fakulteten, ty hon är klok nog att alls icke fuska i medicin. Hon har valt en särdeles lämplig tidpunkt och lokal för sin apparition i hutvudstaden. Hon inlåter sig väl icke i politik heller, men man har ju så mycket annat att tråga henne om. Det märkliga är, att äfven personer, som i religion äro rationalistiska, tro dock på hennes inspiration, sedan de samtalat med henne. Och hvem har ej sin corde sensible, sin lilla liktorn, sin påle i köttet? En herre, tillbakasatt för sin sjelsståndighet-, blir glad, då han till svar för sin ödmjuka fråga får höra de ljufva orden: var tålig under striden, ni skall få rättvisa och vinna belöning för edra sträfvanden. En annan, en misskänd litterär storhet, som alls icke kan fatta hvarföre ej de sexton velat göra honom till den adertonde, får också hopp om erkännande i en icke aflägsen framtid. En tredje, en riddarhusledamot, hvars förfäder styckat och försålt stamgodset och blott lemnat honom i arf ett ståtligt namn och en gulnad pergamentsrulle, trågar så ödmjukt om hans innerligaste önskan — den om en brud, i nödfall ofrälse, men i alla fall med ett par hundra tusen i hemgift — skall gå i tullbordan. Han får ett svar, väl värdt 4 francs, och går, tagande portiern i famn af pur förtjusning. Och alla dessa riksdagsmän sedan, som tveka huruvida -öfverläggningstriheten är tullt betryggad genom uppbådet till rotekarlarne ute på bondlandet, äfven de få svar, som ingifva dem både mod och trygghet. Men man kan ej neka att denna qvinna är, oaktadt all sin humbug, skarpsinnig. Hon erhöll häromdagen besök af en bland mina vänner, ung, förmögen, bildad och lyckligt gift, men ändå olycklig — och hvarföre? Ja, det vet han ej. — När!, sporde nan, skola mina lidanden upphöra? — -Jor, svarade clairvoyanten, då försynen pålagger er nägot verkligt lidande. Då skola edra själskrafter väckas till lif, och då ni blir fattig och nödgas arbeta för er familjs utkomst, så skall ni känna er lyckligare än nu. Den arme mannen lider af spleen, han lider emedan han är sysslolös och saknar kraft att göra något nyttigt. Inom den majoritet i borgareståndet som bildades vid riksdagens början är samdrägten redan vacklande; man kan tillochmed sägal att den är sprängd. Hrr Muren och Sundvallson ha redan kommit i lufven på hvarandra och i lördags klöste de hvarandra ganska märkbart i ståndet. Rekryterna (de nykomna) tycka också att de taga sig temligen snöpligt ut som statister åt de nyssnämnda båda herrarne. De närma sig derföre alltmera åt de liberala inom ståndet, och när representationsreformen företages till behandling, så torde urr Sundvallsson, Henschen och Siljeström bli de enda i borgarståndet som ropa nej. Hvad tror ni väl att erkebiskopen sys-I