önskar jag vore på Seamew. Jag duger till ingenting så länge den här saken pågår. Det var alltsammans som Brice hörde. Han är fasligt rädd för far och Dudley. Dudley skulle slå honom alldeles i kras om han förtörnade honom, och han och far skulle anse det vara ett intet att bringa honom för domstol för tjufskytte och svira honom i fängelse. — Men huru kunde han tro att det var fråga om mig? — Tst! sade Meg, som trodde sig höra ett ljud, ehuru allt var lugnt. Jag kan ej stanna — vi äro i fara. Jag vet ej hvarföre — men han tror det, och så gör jag äfven, och när allt kommer omkring så gör ni det äfven. — Meg, jag vill lemna Bartram. — Ni kan ej. — Kan ej. Hvad menar ni med det, flicka? — De skola ej låta er komma ut. Alla portar äro stängda. De ha doggar — de ha blodhundar, säger Brice. Ni kan ej komma ut, det är säkert; slå derföre den saken ur hågen. Jag vill säga er hvad ni skall göra, fortfor hon. Skrif ett par rader till den der ladyn på Elverston, och churu Brice kan vara en vild sälle och kanske inte är så beskedlig ibland, så tycker han likväl om mig och jag skall ställa om att han tar brefvet. Far skall mala i qvarnen i morgon. Kom hit omkring klockan ett — det vill säga så vida ni ser vingarne på väderqvarnen vrida sig omkring — och jag och Brice skola möta er här. Tag den der kammarjungfrun med er. Det är en gammal fransk qvinna som äfven