puterade kammaren med ståtlig majoritet, men äfven att de demokratiskt konstitutionela deputerade icke skola bilda någon obetydlig minoritet, under det de klerikala och absolu tistiska kretsarne i landet endast kunnat bringa en liten hop af sina trogna igenom. Hufvudsaken är icke, att kabinettet Lamarmora behöll segren, utan den omständigheten, att alla partier beslutat sig för att synas på stridsplatsen och derigenom faktiskt törklara sig tillgitna enhetsstaten, och att denna kamp under en ärlig sördelning af luft och ljus med anständighet och värdighet blifvit utkämpad. Om någon visade sig ljummare, än de andra, så var det en del at medelklassen, hvilken hvarken ville uttala sig för eller emot, dels derför att den var alltför fast öfvertygad om den goda sakens seger, att den behötde uppträda med för att personligt stärka den, dels äfven derför att den icke ville alltför mycket bryta med sitt presterskap. Endast i Florens och på några andra ställen hade motsatserna så tillspetsats, att det klerikala partiet kämpade i slutna leder. I de flesta valkollegierna beherrskade det moderat liberala partiet nästan ensamt fältet, men striden vände sig om de kandidater af enskilda nyanser, som visade sig här mera genomträngda med röda eller med svarta elementer. De extrema partierna, så väl åt höger som venster, äro för närvarande så tunnsådda, att la France, ehuru kanske med öfverdrist, vågar beteckna dem såsom generalstaber utan armåer. Den italienska nationen har nu för andra gången under anförande at sin folkkäre, frihetssinnade, lika modige som uthållige konung framträdt till valurnan. År 1861 skälfde uti Italien ännu alla nerver i följd at de stora slagtningarne på de lombardiska slätterna och de djupa inre omhvälfningarne. Nationen var ännu på visst sätt utom sig, då den deremot nu efter ett tillryggalagdt första parlamentariska lustrum åter tullkomligt hemtat andan och blifvit herre öfver sig sjelf. Valen at 1861 kunde anses exceptionela, de af 1865 böra betraktas som den mogna frukten af lugn öfverläggning, såsom landets osminkade uttryck. Emot många af de valda skall åtskilligt kunna anmärkas. Italien har brist på framstående förmågor och firade namn at europeisk klang. Cavourerna ha öfverallt och alltid varit tunnsådda. Af medelmåttorna har under de sista fem åren mycket alldeles förfuskats, annat endast halfgjorts, men statsmaskinen har i det hela under deras medverkan arbetat så godt, att en engelsk tidning nyligen sade derom: ÄÅIngen stor stat på kontinenten har visat mera duglighet för konstitutionel regering, än Italien. Man bör, för att göra italienarne rättvisa, jemföra dem med fransmän, spanjorer och tyskar, med folk som i en hel generation haft parlamentariskt lif. Italien hade under sitt haltt dussin tyranner, under andlig tryckning, under andligt och materielt vårdslösande nedtryckts till den djupaste grad af förnedring och försvarslöshet. Ett land med sköna af sosterlandskärlek glödande qvinnor, men icke något land af tappra, beslutsamma, klarseende män; ett folk af betjenter, restauranter, lättingar och banditer!... Detta var anda till 1859 den allmänna meningen i Europa ang. italienarne, och då man hänvisade på piemontesarnes styfva hållning, fick man med en axelryckning det skadeglada svaret: De äro icke heller italienare! — Nu har det hela blifvit bättre: piemontesarne lära sig äfven tala italienska, toscanarne tänka piemontesiskt, neapolitanarne arbeta likasom de hvilka bo vid Arno och Po, de flitigaste af alla jordbrukare, och alla ha vant sig vid att kanna som italienare, att skona hvarandras svagheter, efterapa hvarandras starka sidor, täfla med hvarann, verka och våga. Och i dessa sina känslor af att vara nationala, att vara italienare i detta ords fulla bemärkelse, ha de utfört valen, förvissat liberalismen om seger och framtid på halfon samt slagit de klerikala, sastin dessa som politiskt program uppställt — de tio budorden och särskilt det som säger: Du skall icke stjäla! med praktisk tillämpning på klostren. Garibaldi är nästan alldeles isolerad på Caprera och har uppgifvit all tanke på att besöka fastlandet — han inser nog, att han s. n. icke är situationens man. Det är äfven mycket osannolikt, att han kommer att bege sig till Florens till parlamentets öppnande. Hans son Menotti befinner sig på ön Maddalena, der han anlägger ett mejeri. Hans dotter är på Caprera, hans son Ricciotti i England, hans måg, major Canzi, i Genua. Under det Italien sålunda företer en glädjande anblick af enighet och frisinnade nationalitetssträtvanden, grälar man och kifvas i ( mn aa a 0 . 2qq?9 1111 12