karlarne, hvilka hindrade honom från att komma fram y på det sätt att åt hvilken sida af vägen han än vände sig gingo de emot honom. Den längre korlen (Aug. Jönsson) stötte honom derefter för bröstet, så att han föll i diket bredvid vägen, hvarefter bada rusade på honom och illa slogo samt sparkade honom. Under denna procedur hördes nagon ropa till valdsverkarne att de skulle afstå från sitt förehafvande, men härpå svarade de med ett pöbeluttryck, hvilket särdeles måtte frapperat polackens öra, ty under förhöret upprepade han detsamma tlera ganger såsom utgörande dot nesligaste af allt hvad de företazit sig. — Hans låda hade blifvit sönderslagen, och sedan han fått tid att sansa sig efter den valdsamma behandlingen, hvilket ej skedde förrän han hunnit till Redbergslid, upptäckte han att hans portmonnä, innehållande 56 rdr, gått förlorad. Han förmodade att han blifvit fråntagen densamma då han lag på marken och den längre karlen hardt höll honom om halsen, medan den mindre som han tyckte ransakade hans fickor. Enligt hvad som upplystes hade på samma ställe en annan kringvandrande polack blifvit i somras öfveriallen af en lång karl, hvilken möjligen varit samme man som Aug. Jönsson, Littfinski, som var en liten man, hade undergått en så svår misshandling att han blott med möda kunde hålla sig uppe. Aug. Jönsson, en karl på 6 fot 3 tums längd, påstod att han, efter att ha varit i Redbergslid och supit, varit så öfverlastau att han icke erinrade hvad som tilldragit sig. Hvad han bestämdt visste med sig var dock att han ej tagit portmonnåen. Polisötverkonstapeln Zetterberg upplyste att Aug. Jönsson, då han i Tisdags häktades, sagt att han olversallit L. af den anledning, att han åt denne för någon tid sedan dragit en lada från Haga ull jernbanstationen och att han fran detta tillsälle hade att fordra 75 Öre. — Ja, jag skulle nagot säga, förklarade den tilltalade, till svar härpå. Den andre och såsom det synes värste valdsverkaren, Aug. Andersson, infördes derefter. Det är en persedel med det mest skurkaktiga anlete man gerna kan föreställa sig. I hans prestbetyg stod att han härstädes ar 1863 blilvit straffad sor snatteri. Han förklarade dock aw detta var ett misstag som kommit att inflyta i prestbetyget, eller ock hade en annan begagnat sig al hans namn. Han stod emellertid äfven i polisens böcker såsom straffad för snatteri af 8 st. mahognyfaner. — Jaså, det var blott en liten dålig träbit, svarade A. likgiltigt, den fick jag in:et stratf för. Han påstod vidare att han vid tillfället då öfvervåldet begicks varit så öfverlastad att han icke erinrade sig något mer än att han gifvit malsegaren en Inen pull för biöstet, hvartill anledningen varit att Aug. Jönsson sagt sig ha 75 öre att fordra af honom. Littfinski upplyste, att han aldrig lörut varit i Göteborg. Torparen Gustaf Pettersson hördes derefter som vittne. Han stod vid tillfället på de i närheten belagna bergen och fick se huru L. låg i diket medan Aug. A. sparkade och slog honom. Å. sparkade derelter L. genom öppningen på en stongardsgaid. L. reste sig upp men sorfoljdes al A, hvilkun flera ganger upphann och misshandlade honom, tills A. sluthgen i ett dike slog eller ryckte af honom hans lada hvilken han bar öfver axeln. Vittnet ropade till valusverkarne att lata bli men derpa aktade de ej, utan bado honom sköta om sitt och ej blanda sig i andras angelägenheter. Vittnet kunde ej i anseende till bergets branthet bege sig ned till L:s hjelp. Detsamma berättade äfven ynglingen C. A. Pettersson och hustru Maria Mattsson, med tillägg, att det hade varit den i rock klädde, (Aug. A.) hvilken först skuffat L. i diket. Gardsrättaren B. C. Johansson hade med anledning af de klagoljud som hörts srån gärdet vid Latin begifvit sig ut för att se efter hvad som var på färde. Han sag då tvenne på vägen gående karlar kasta sten åt det ball hvarifrån klagoljuden kommo. Misstänkande verkliga förhållandet ropade ban till karlarne att komma till honom, De kommo och befunnos vara de bada tilltalade. I detsamma kom L. fram, enär han såg att han sått skydd. Aug. A. ville dock flera gånger rusa på honom och sparkade honom till och med en gang för bröstet. Aug. Jönsson visade deremot mera ambition och rättvillighet än den lille, förklarade vittnet, som uttryckte sig mycket omständligt och lärdt. Då L. vände sig var han utan både låda och mössa, och för min jörSyn, tillade viltnet, tyckte jag att det var ledsamt om den lille gubben, ty han säg svår ut. Bengt Eliasson berättade detsamma som förra vittnet, med undantag deraf att han ej sett Aug. A. sparka L. för bröstet. Ingen af vittnena hade sett att någon af de tilltalade undersökt L:s fickor. Det såg för öfrigt ut som om Jönsson efter den senare misshandlingen snarare sökt afstyra kamratens väldsamhet. Mälet remitterades till radhusrätten och båda de tilltalade inforpassades till cellsängelset.