terna och det ständiga nattvaket i underhuset, hade han oerhörda embetsgöromål på sina skuldror. IIans depescher, alla skrifna med klar och djerf hand, äro oräkneliga. Hans! memoranda öfver alla slags frågor under de sista 50 åren skulle fylla många band. Han var dessutom i det enskilda lifvet alltid färdig, att skrifva till och för sina vänner, och han skref för det mesta i god stil. IIans kroppshelsa lemnade vanligen föga öfrigt att önska, hvartill bidrog, att han alltid, antingen statsgöromålen slutade bittida eller sent, njöt 7 timmars ostörd sömn. Den ultramontana katolska tidningen le Monde har helt säkert genom högre uppenbarelser kommit under fund med töljande egendomlighet i Palmerstons lif: Det finnes en sida af hans personlighet, som förtjenar närmare granskas och hvilken kan förklara mer in en skenbart ologisk handling utaf honom. Lord Palmerston innehade en mycket hög rang inom det europeiska frimureriet. Den roll England spelade i de italienska annexa tionerna, och förnämligast på Sicilien och i Neapel, är ännu letvande i allas minne; det otficiela emottagande, som blef Garibaldi till del, — ett emottagande, som premierministern kunnat förhindra, om han velat: den hållning, kabinettet i St. James intog under inflytande at sin president vid hvarje tilltälle, då det var fråga om något töretag af politisk karakver, — dessa och andra facta bevisa tillräckligt, att officiela aktstycken icke böra vara de enda, som må tagas i betraktande at lord Palmerstons historieskrilvare. Således, frimureriet och ej Palmerston har i 30 år ledt Englands angelägenheter. Såsom i dag skulle i London hållas geheimekonselj, i hvilken alla ministrarne skulle närvara. Hvad som hittills förljudits om ministerkonventionerna är endast rykten, och man kan ännu af Times vacklande hållning mellan de olika ministerkandidaterna bäst finna, huru brydsam man anser situationen. Times mönstrar ännu en gång, tredje gången, de trenne kandidaterna för premierministersplatsen, grefve Russell, mr Gladstone och grefve Granville. Sedan bladet framhållit, att såväl det radikala som det konservativa partiet lidit vid sista valen, och att derför blott en minister af det moderat-liberala partiet kan träda i spetsen, omordar det först grefve Russells mspråk och utsigter. Hvad som i deras ögon valar emot denne statsman, är först och främst den omständigheten, att han är medlem aföfverhuset. Det är, menar Times, icke önskvärdt, att premierministern icke jemväl är lelare af underhuset. Dessutom bör man sästa utseende vid hans höga ålder. Bladet säger: Visserligen har ännu helt nyss en mer än ittatioärig gammal minister kraftigt och framzängsrikt regerat oss; men det är dock kanske ej klokt, att i tvenne precedensfall tilltro gubbäldern denna kraft. Derjemte tramhåller Times, att Russell från sig aflägsnat de irländska liberala genom sin HEcclesiastical litles Bill och att hans anseende lidit mycket såväl derigenom, att hans försök till genomförande af en ny reformbill, som genom den olyckliga missionen till Wien år 1855. I afseende på Gladstone säger Times: Med alla sina lysande talanger har mr Gladstone cke lyckats förvärfva sig välvilja och anhängighet af ust det underhus, hvari han dock är hufvudfiguren och hvars ledare han i hvarje fall måste vara. Han saknar takt och jemnmod, och han eger den olycklisa egenskapen att uppröra debatter, der ingen diskussion alls är nödig, och talar mera för att tillfredsställa sitt eget jag, än sina åhörare. Han har genom en förlidet år afgifven, visserligen mycket vältalig, men äfven lättsinnig förklaring öfver parlamentsresormen råkat i en viss klämma. Hans ärlighet och skicklighet betviflas af ingen; men man hyser starkt misstroende till hans sunda omdöme och hofsamhet. Det synes nästan omöjligt, att en liberal regering skall kunna bildas utan honom; han är för stor, att i den intaga andra rummet, och tyckes svårligen ha de egenskaper, som skulle kunna förläna honom rätt till det sorsta. Ötver grefve Granville yttrar sig Times på följande sätt: Han eger takt, hofsamhet, betydande vana vid de ifrågakommande angelägenheterna och i hög grad egenskapen, att vinna sig vänner och stämma fiender försonliga. Dock kan man om honom svårligen säga, aa rs 2 mv AA