kunskaper, hans stora ersarenhet och hang sjeltständiga karakter skola länge saknas i Posttidningen, som under hans vid hatt sina mest lysande dagar. Lika varmt som hr Björcks afsked är, lika kallt är hr C. W. A. Strandbergs tillkännagifvande att han öfvertagit tidningens ledning. Han meddelar endast att Posttidningen hädanetter utkommer som aftontidning, men han meddelar icke ens om den skall bibehålla samma karakter som hittills. Skulle detta förstås af sig sjelf, eller vill den nye utgitvaren icke på forhand binda sig genom nägra uttalanden, eller anser han sitt namn under den ätta rader länga annonsen tillfyllestgörando? Dessa trågor öfverlemnar både han och jag till allmänhetens besvarande, etter hvars och ens tycke. Möjligt är det dock att Posttidningen till årets slut skall till plan och innehåll bli otörändrad och att först med nästa är den stora förändringen skall inträda. Det berättas, att ett uppskof egt rum i undertecknandet af kontraktet om nya jernvägslånet. De som hfligt intressera sig för de nya jernvägstörslagens framgång vid instundande riksdag äro mycket bekymrade ötver detta uppskof. Om Jornvägslanct är afslutadt, så låter det vida lättare göra sig att hålla ständerna qvar efter de te mänadernas slut ätven om representationstorslaget törkastats, ty medlen skola ju användas; men det låter sig icke göra om tva stånd vägra sin medverkan tll riksdagens prolongation. Man ser således att vid sidan al det stora intresset ligger en hop småintressen, som vederbörligen bearbetade kunna blitva det bestämmande. En af borgarståndets fyndigaste ledamöter, som tillika fungerade som ordförande i ett af de norra länens landsting, der pluraliteten utgjordes af ledamöter tillhöriga allmogen, tillspordes häromdagen huru han — ordtöranden — kunnat lyckas att genomdrifva besluten i landstinget etter sin önskan. J0 det gick lätt för sBig, svarade han skrattande, jag gjorde dem först oense och kittlade derefter ömsom fäfängan, ömsom egennyttan, ty med dem styr man verlden. Jag afslutar detta bref med att omtala en åtgärd, så originel att sjeltva Barnum skulle räkna sig den till förtjenst. En f. d. telegrafassistent vid namn Nilsson har besökt ett stort antal postkontor och postexpeditioner, för att kolportera qvitterade prenumerationssedlar å Nya Dagligt Allehanda för nu löpande qvartalet. I regeln skall ett exemplar af denna tidning tör ett qvartal betalas med 5 rdr 50 öre; men hr Nilsson afyttrar en sådan prenumerationssedel för — 75 öre. Han har naturligtvis halt en strykande afsättning på dessa värdepapper. Då man ej skäligen kan antaga att hr Nilsson på egen risk bedrifver denna affär, så frågar man ag: hvem bekostar fiolerna? Svaret derpå ligger nära till hands i en artikel, som förekom i Dagligt Allehanda tör igår afton. Deri ordas så törsigtigt om representationsförslaget, att såväl dess motståndare som dess anhängare böra bli nöjda med uppsatsen — och räkna sig den tillgodo. Vidare — och nu kommer Jag till sjelfva hufvudknuten i uppsatsen — bedyras deri, att Åom Sverige skall räddas från en hotande ekonomisk ruin så, hvad skall då göras? — Jo, den fransk-svenska handelsoch sjöfartstraktaten skall af ständerna förkastas! Det är alltså för att kolportera denna äsigt, detta törslag, vederbörligen utlagdt i en töljd af artiklar, och måhända atven för att i tidningens omnibus-nummer motarbeta representationsförslaget, som protektionister och reaktionärer slagit sig ihop för att afyttra tidningen till 75 öre pr qvartal i stället för 5: 50. Den pekuniära uppoffringen är visserligen ganska stor, men den ersättes ju rikligt om blott t. ex. införseltullen på sidenvätnader höjes med en riksdaler pr skälp. Emellertid undras just om icke de personer, som för detta qvartal redan i prenumeration å Dagl. Allebanda erlagt 5 rdr 50 öre, nu skola begära att återbekomma at dess redaktion rdr