med näbb och klor, af den der intrigerande apotekaren — den beskyllning, siger jag, att jag bedrog er genom att hugga ned skog på er mark. — Hon nämnde verkligen om denna suk, men hon tillade att det kunde bero pa er okunnighet om vidden af edra rättigheter. — Nej, nej, Maud, ni får ej dagtinga med sanningen Jag vill ha reda på den. Brukar hon ej alltid tala nedsättande om mig, i er närvaro och till er. Svara! Jag hängde hufvudet. — Ja eller nej? — Vilan, kanske — ja, stammade jag och brast i tårar. — Seså! gråt ej, ehuru det måste göra er ledsen. Brukade hon ej, så vidt ni vet, säga detsamma i närvaro af mitt barn Millicent? Jag vet det, upprepar jag; det tjenar till intet att neka och jag befaller er att säga sanningen. Snyftande sade jag sanningen. — Sitt nu stilla medan jag skrifver mitt svar. Han skref med ett lcende, ytterst pinsamt att observera der han satt och såg ned öfver papperet. Slutligen lade han biljetten framför mig. — Läs detta mitt barn, sade han. Den var af följande innehåll: Min bästa lady Knollys. Ni har gjort mig den äran att skrifva mig till och liksom lorå Ilbury begära, det jag skulle tillåta min myndling och min dotter att begagna sig af lady Marys