tigväldet. Enligt vår åsigt, siger den ryskal. organen, skall det kejserl. manifestet bafva till följd, att dualismen snart kommer att herrska i sin mest olycksbringande form, och denna vändning i Österrikes inre angelägenheter visar till en del, hvilken politik kabinettet i Wien tänker idka utåt. Manifestet är uppenbarligen beräknadt på de vigtiga händelser, som närma sig i den sydöstra delen at Europa. Österrike söker att på denna sida vin: na i styrka, och om vi få tro på de underrättelser, som nå oss från Galizien, blir den ryska befolkningen i denna provins uppoffrad för polackarne. Österrike söker uppenbarligen skaffa sig ett vapen mot Ryssland i denna provins, om ett krig utbryter. Vi (Ryssland) stå dock ensamma i vårt ogynsamma omdöme ötver det kejserl. manifestet. Timeshåller starka loftal öfver regeringen i Wien i anledning af den genomförda förändringen, och förutsäger, att denna förändring kan leda derhän, att huset Habsburg kommer i besittning af de turkiskt-slaviska provinser, som gränsa till Österrike. Man är således nu, forttar den ryska tidn., vittne till första steget hän mot den lösning af den orientaliska frågan, på hvilken England ständigt satt stort värde. Ett lyckligt utförande af denna politik anses som första vilkoret för en slutlig lösning af den orientaliska frågan, och denna lösning skall företagas i en mot Ryssland fientlig anda. Inledandet af en sådan politik är emellertid icke allenast ogynsam för Rysslands intressen, utan äfven olycksbringande för slavernas framtid. De slaviska nationaliteterna i Osterrike böra derför, säger Moskwa Tidning till sist, samla sig som en man mot tyskarne och ungrarne; de ha endast valet mellan att gå alldeles under eller hålla sig redo att göra gemensam sak med Ryssland under de händelser, som förr eller senare måste afgöra Europas och framför allt Orientens öde. Det är att hoppas, att detta och andra dylika uttalanden skola öppna ögonen på Österrike och visa det, hvad det har att vänta sig af Ryssland, som nn vill listigt begagna sig af dess förlägenhet, för att uppröra racetvisten inom den i sina grundvalar skakade monarkien. Österrike sjelft åligger, att under sådana förhållanden och inför de hotande eventualiteterna genom liberala steg i alla riktningar stärka sin regering, för att vinna den nödiga enheten mellan regering och folk. Ett ej ovigtigt steg i denna riktning är, avt Beleredis ministör stärkt sin ställning, genom att öfverlemna handelsministeriets portsölj till baron Willerstorf, söm hyllar frihandelns grundsatser. Den nye handelsministern var år 1857 chef för -Novara!-expeditionen. De preussiska tidningarnes språk mot Österrike är icke heller så alldeles vänligt. Isynnerhet håna de dess finansiela ställning och kunna ej nog ofta återkomma till dess armod. Skulle verkligen Österrike stå nära att företaga en stor svängning mot vester och isolera Preussen med Ryssland, hvilket senare då utan tvifvel skulle lemna Bismarck åt sitt öde? Tiden skall visa det, men säkert är, att Preussens ställning börjar bli allt mindre och mindre afundsvärd. Italien håller under hela denna stigande politiska förvirring ögonen strängt fästade på de yttre förhållandena, men är äfven ifrigt sysselsatt med ordnandet af sina inre angelägenheter, väl vetande att fasthet inåt är hufvudvilkoret tör ett kraftigt uppträdande utåt. Tack vare franska regeringens beslut, att göra början redan nu med sina truppers aftåg från Rom, är italienska regeringens position stärkt, och de klerikala intrigerna ha fått sin spets afbruten. Det är antagligen i känslan häraf som Garibaldi till en vän skrifvit följande i en Milanotidnirg offentliggjorda rader: Caprera — — Jag blandar mig icke och vill icke blanda mig i valen. Det italienska folket är ej längre minderårigt. — Det är dess sak att väljal — Desto sämre för detsamma, och det tillhör oss att beklaga det, om det gör ett dåligt val. s— — — — IN — G. Garibaldi. Men nödvändigt för Italiens styrka är, att folkbildningen höjes. Den har under förra regimerna varit oförlåtligt försummad. Desto bättre, går det nu framåt, och det med stora steg. Om man t. ex. jemtör undervisningens ställning uti provinsen Palermo under år 1860 med den under 1865, så finner man, att under de sista fem åren elementarskolorna i denna enda provins stigit från 39 till 383, lärjungarnes antal från 2,960 till 16,592, aftonskolorna för handtverkare och landtmän från 2 skolor med 125 lärjungar till 133 med 6,865 lärjungar. Dertill komma ytterligare 8 asyler med 946 barn om 3—7 år, hvilka förr ströko omkring på gatorna och tiggde men nu erhålla upptostran och undervisning i dessa inrättningar. Detta är en verklig hjerteglädje att erfara, säger en italiensk tidning, och deri instämma äfven vi af fullaste hjerta, ty der man arbetar för folkets höjande i intelligens och ljus ur råhet och mörker, der är man värd srineten och der skall