detsamma. På kärandens fråga förklarade sig vittnet icke minnas, om hr domprosten yttrat att den unga damen ej skulle för löjtn. W:s skull vågat gå till och från lokalen der konfirmationsundervisningen hölls. Med anledning af hvad som i en artikel i Hanåelstidningen stått att läsa om saken frågade lojtn. W. ytterligare vittnet om domprosten sagt att han (W.) brutit sitt hedersord. Vittnet förklarade att domprosten blott nämnt för honom ungefär hvad som stått i den af svaranden vid förra rättegångstillfället ingifna skrift, och i den hade äfven detta stått. — Det är fullkomligt osannt. Men har ej domprosten yttrat att han ej ämnar föra rekonventionstalan? — Nej, men jag förmodar det, emedan domprosten är så beskedlig. Hade det varit jag skulle förhållandet blifvit annat — Då återstår mig blott, fortfor W., att anhålla det domstolen måtte tillir ha för sitt besvär. — Jag skall då anhålla, gaf mag. H. tU svar, om 10 rdrs ersättning och att dessa penningar genom rättens försorg måtte blifva öfverlemnade till räddningsinstitutet för vanvårdade gossar. — Ja, men jag får upplysa att det icke är jag utan domprosten Wieselgren, som kommer att betala dessa penningar, anmärkte W. För öfrigt begär jag uppskof med målet på tre månader, ty brottet har egentligen blifvit begånget i Stockholm och der har jag ytterligare vittnen. Rättegången skall derföre förläggas dit. Dessutom ämnar jag inför rådhusrätten härstädes anhängiggöra nytt mål mot domprosten för ärekränkning. Hr löjtnanten ansåg dock att det ej var nog med dessa rättegångar ntan fällde äfven några ord om krigsrätt. — Jasä, löjtnanten vill ha domprosten inför krigsrätt? sporde ordföranden. — Nej, svarade löjtn. W. efter någon besinning, jag menade att krigsrätt skulle hållas ifall rekonventionstalan skulle väckas. Efter åtskilligt annat snack om rättegång här, rättegång der, uppskof, inkallande af vittnen o. s. v., återgick lojtn. W. till sin nyss omnämnda begäran om tre månaders uppskof i målet.: Detta bestrods af svarandeombudet, sor yttrade att det ej vore tillständigt att någon, och aldra minst en person i hr domprostens ställnin, skulle ha obehaget af ett dylikt mål sväfvande öfver sig så lång tid. Ilalten af den bevisning käranden förebringat hade dessutom ådagalagt att käranden ej egde någon verklig bevisning att tillgå. Sedan domstolen öfverlagt, uppsköts målet på 14 dagar, och skulle rådhusrätten samma dag i den unga damens bostad af henne taga vittneseden. a vittnet, hvad han skall