som bekräftade hennes sjuklighet, äfven som att ovisst vore när och om hon kunde inställa sig som vittne inför rätten. I anledning häraf hade den unga damen ingifvit ett skriftligt vittnesmål, hvilket i korthet innehöll att vittnet ej kände det ringaste i afseende på riktigheten af löjtn. W:s anklagelsepungter mot domprosten d:r Wieselgren. Detta betygades under edlig lörpligtelse. — Här är nu hennes viunesmål — jag förmodar att löjtnanten anser det tilllyllestgörande, anmärkte rättens ordförande. — Det är ett vittnesmål som jag ej kan gilla, förklarade hr löjtnanten, — Men det är dock underskrifvet med henne: egen hand och intygadt under edlig förpligtelse. — Jag kan ej gilla det ända, förklarade löjtn. W. med samma okufliga mod som han under hela tiden visat och hvilket på annat sätt användt skulle kunnat vara en dygd. Svarandens ombud, v. häradshöfding Berger, inlemnade derefter ett skriftligt anförande, hvari hufvudsakligast framhölls, att om man ej fäster någon vigt vid det rykte som hörts om andamalet med lojtnant Wahlströmers uppträdande, utan blott ser till ue uppgifna motiverna för detsawma, nemligen bland annat de obehag, för hvilka han i afseende på sina affärer varit utsatt, så hade han för detsamma att tacka sig sjelf. Det kunde då icke annat än väcka ogillande att han för att hämnas dessa obehag vänder sig mot den sredligaste bland medborgare, blott derföre att denne halt minsta skäl att tänka fördelaktigt om honom. Då emellertid löjtn. W. icke egt ringaste skäl för sitt antagande att d:r Wieselgren skulle uttryckt sig ofördelaktigt om honom, så, för att vinna dylika, hade han insör domstolen inkallat personer, för hvilka han trott att domprosten skulle oförbehållsammast yttrat sig i amnet. Au väcka åtal emot en person emot hvilken man ej e er andra skäl till rättegång än dem som man hoppas skola komma i dagen under loppet af densamma är stridande mot all laglig rättegångsordning. Det är ännu mera orimligt att käranden skuile inför domstolen tro sig kunna samla bevis öfver yitranden, hvilka mediöra ansvar, äfven om man kan bevisa att de äro sanna. Hvad angår brefvet till justitiekanslern hade dettas innehåll blott genom löjtnanten sjeli blilvit spridt, ty ingen al de personer, för hvilka hr domprosten visat detsamma, hade omtalat det och troligtvis icke heller justitiekanslern. Samma var förhållandet med hr domprostens anhållan hos polismästaren om skydd för sitt nattrardsbarn. Domprostens yttranden härvidlag kunde så mycket mindre varit graverande som poliamästaren ej ansett dem föranleda till någon åtgärd. Ryktena hade således blott blifvit spridda genom löjtu. W. sjelf och genom hans beteende. Dessa rykten hade varit af den beskaffenhet, att de bort kännas besvärande älven för en mindre finkänslig person än W. Att han blifvit, som han sjelf uttrycker sig, ställd under polisuppsigt, d. v. s. blifvit föremål för mera uppmärksamhet af polisen än andra menniskor, derför hade han äfvenledes blott sig sjelf att tacka. Löjtn. W. ville ha upplyst hvad denna nu upplästa skrift skulle betyda. Ordf. förklarade för hr W. att meningen var att denne hade sig sjelf att tacka för det obehag hvarför han varit utsatt. — Men domprosten har utspridt rykten om mig. Jag vet ej hvarför det nu upplasta anforandet mottages. Det är ju intet dokument. — Nå, det må vara en papperslapp dä. — Ja låt det vara en papperslapb, yttrade hr W. — Emot förra protokollet har J.g en anmärkning att göra. Ehuru ej af juridisk vigt, är den dock af moralisk, ty det är argelaget lor mig att ej bli beslasgen med en Osauniug. Jag har således ej nagt av domprosten skritvit bref vill mina föräldrar om mina affärer. Derföro torde denna uppgift ändras dertill att domprosten sökt skada mig genom mina fordringsegare. Då likväl svarande ombudet vidhöll att hr W. verkligen gjort nyssnämnde uppgift, något som äfven ordf. ville erinra sig, så återkallade hr W. denna uppgift. Justering af protokollet för förra rättegångsdagen löretogs derefter. Hr W. begärde att då han icke var jurist han måtte få göra sina anmärkningar punkt för puukt. Hr W. förnekade allt hvad som i domprosten d:r Wieselgrens i förra reseratet analyserade skrift förekom; men rättade sig sedermera, sägande: — Jag förnekar allt hvad der står graverande mot mig. — Något meriterande finnes just icke der, anmärkte svarande ombudet. Vidare förklarade löjtn. W. att det icke varit han som inblandat dep unga damen i saken. Svarande ombudet erinrade om att hr W. stämt henne som vittne och att det var detta som gaf anledning till omnämnande af hela förhållandet. — Då domprosten Wieselgren af polismästaren begärt atv bon skulle sredas, så var det naturligtvis emot mig, och det är således blott en advokatyr, att domprosten säger det han ej begärt att jag skulle ställas under polisuppsigt. Då man i protokollet kom till den punkt som inneböll vittnesuppgifien af den unga damens far, att löjtn. W. af honom begärt låna penningar, förklarade W. detta för grundlöst. Uppgiften vidhölls dock a; den förstnämnde, hvilken äfven denna gång i egenskap af vittne var varande. — Det är ej riktigt, förklarade W. Om han ej tager uppgiften tillbaka, så stän mer Jag honom — Om alla af hvil hr W. begärt låna penningar vore exponerade lör stämning, anmärkte sva rande ombudet, huru skulle det då gå med dem ul hvilka han fått låna? — Men det är nedsättande för mitt renomme. menade W. — Det är ju intet vanhederligt i att begära pen ningelån, erinrade ordföranden. Den unga damens farbror, hvilken, såsom läsaren torde erindra sig, älvenledes förra gången hördes som vittne, tillade nu till sim förra berä telse, att loj n. W. hos honom begärt ett lån om 4,004 rdr på lang betalningstid. Några dagar senare återkom löjin. W. och begarde ännu en gång att sa låna, sägande at derigenom skulle gö as en god gerning, Vivnet hade härpå svarat att han gerna ville göra en sådan sam uppmanat W. att gå till ofverstelöjen. Mörner och bed ju denne intyga, att han deraf vore förtjent. Löjtn. W hade varit hos ölverstelöj nanten, men ej blifvit rekommenderad, hvarför intet lån lemnades.