HN —— — — —————————— ———— — — — — En arbetare är som cen häst, om man ej sköter honom kan han ej arbeta — det står intet till. Med dessa ord och sedan han nu stoppat sin pipa full med tobak, stack han ändan af sin käpp i ryggen på den döfva qvinnan, som satt vänd ifrån honom, och gaf henne tecken att lemna honom eld. — Det är icke möjligt, fortfor han, man kan icke få honom att arbeta mera än denna pipa att ryka utan tobak och eld. Han höjde dervid sin pipa ett stycke upp i luften. — Kanhända jag skulle kunna vara till någon nytta, yttrade jag eftertänksamt. — Kanhända, svarade han. I detta ögonblick erhöll han af den döfva gumman en brinnande rulle brunt papper och i det han rörde vid hatten drog han sig tillbaka, tändande pipan och uppsändande små hvita rökmoln, hvilka erinrade om saluten från ett skepp som är stadt på utresa. Han brydde sig således icke om att höra huru det var med hans dotter, utan hade blott kommit för att tända sin pipa! I detta ögonblick visade sig doktorn. — Vi ha väntat för att höra huru det är med er stackars patient i dag, yttrade jag. — Mycket illa, och dertill fruktar jag att hon är rysligt vanskött. Om hon kunde uthärda det, men jag tror ej att hon gör det, borde han genast flyttas till sjukhuset. — Den stackars gamla qvinnan är alldeles döf, och