AA ENN 7 EINE — —— sörströelser en annan karakter. Tivoli drager ej mera sina tusenden ut genom den gamla Vesterport, i Alhambra ha söreställningarne flyttat sig från trädgärden in i hufvudbyggnaden, och Fredriksbergs Have besökes nu mest om middagen af några enskilda melankolici, hvilka finna en synnerlig och raffinerad njutning i att kontrollera hvarje blad, aom de oblida höststormarne slita från träden. Deremot rör sig lifvet friskare på hufvudstadens teatrar och på den nästan oräkneliga mängd af cafes chantants, som finnas dels inom dels utanför vallarne. Fastän ingen af teatrarne ännu kommit fram med några af de dragplåster, som de försigtiga direktörerna utan tvifvel och förskaffat sig, har besöket likväl hittills varit särdeles godt. Köpenhamnarne vilja nu en gång roa sig, och den som ej har råd att gå på teatern eller af andra skäl hindras från njutningen af detta älsklingsnöje, söker att efter bästa förmåga revanchera sig i det enskilta eller halft offentliga sällskapslifvet. Fastän vi nyligen sluppit ut ur värmen, hafva likväl balerna redan tagit sin början, till en del på de många förlustelseställen, hvilkas innevånare ännu icke flyttat in till staden. Här bredvid spelar föreningslifvet en vigtig roll i Köpenhamns vinterexistens. Af större föreningar äro Studentföreningenk och Arbetareföreningen af 18604 bekanta inom en vidsträcktare krets, och fastän dessa föreningar icke äro stängda om sommaren, sätta likväl medlemmarne i allmänhet mesta värdet på den kalla saisonen med dess föreläsningar, jul-, nyårsoch fastlagsgillen samt dess mer eller mindre dramatiska aftonunderhållningar. Smaken för detta sista slags förströelser har stigit i en otrolig grad, och den befrämjas ifrigt genom en verklig uppsjö af större och mindre dramatiska och musikaliska föreningar. Under det den äldre generationen förnöter tiden i de stadiga och varma spelklubbarne och läsföreningarne, yrar ungdomen på Enighedsvern, i ÅErato, Euterpe, Concordia, Söetatens dramatiske Forening, Foreningen af 18 Novbr och Det gode BSindelag, eller hvad alla dessa samlingspunkter för sällskapslifvet heta. De tvenne sistnämnda sällskapen bestå till öfvervägande del af konstnärer, författare och den temligen obestämda kategori, som kallas Skjönaander, Allt, hvad hufvudstaden eger af talang, smak och distinktion inom de olika själsriktningarne, är i allmänhet representeradt inom dessa föreningar till hvilka tillträdet är lika efterfrågadt som svårt. Några af nämnde sällskaper äro hvarje dag öppna för medlemmarne, andra — och de flesta — inskränka sig till vecko-sammankomster. Om ni emellertid betänker, att vi endast nämnt en försvinnande liten del af de i Köpenhamn befintliga föreningar, och att bredvid dem teatrar, sågerskekneiper, danssalonger och konditorier äro öfverfyllda, skall lätt inse, att Köpenhamns vinterpublik är lika lysten efter nöjen som dess sommarkollega, och att förströelserna, om de än ha en något olika karakter, likväl deri likna hvarandra, att de företrädesvis njutas utom familjens sköt på ett mer eller mindre offentligt område. Om denna egendomlighet är i och för sig lycklig, torde vara mycket tvifvelaktigt. Baron Carl Scheel-Plessen, på sin tid ledare för de missnöjda holsteinska medlemmarne af oktoberriksrådet och president för den upproriska ständerförsamlingen i Itzehoe, har haft den djerfheten, att så kort efter den sorgliga wienerfreden, hvars orsak kan i sista instansen föras tillbaka till den af honom ledda holsteinska ständerförsamlingens slesvigholsteinska uppträdande, aflägga ett besök i Köpenhamn. Baronen har i lorna dagar varit mycket högt anskrifven vid det nuvarande hofvet, hvilket betraktade honom som en åchevalier sans peur et sans reproche, såsom ett sällsynt och vackert exemplar af de gamla adelsmän, hvilkas hjerna blott omfattade tvenne begrepp: tronen och altaret, och som en man, hvilken hade både karakter och förmåga, att på hvarje punkt bekämpa tidens olycksaliga frihetsideer. Jet synes troligt, att man nu vid hofvet kommit till en något olika uppfattning af den holsteinska baronen, och då denne det danska folkets och särskildt den danska frihetens oförsonligaste fiende icke destomindre under förliden vecka åtnjutit äran af att bli inbjuden till II. M:ts taffel, kan denna utmärkelse sannolikt förklaras dermed, att baronen reser i ett eller annat diplomatiskt uppdrag. Den diplomatiska karakteren kastar, som bekant, en mantel öfver mycket, och det skulle vara alldeles otillbörligt att antaga, att det danska folkets konung skulle i något slags annan egenskap emottaga i sitt hus en man, hvilken vid så många tillfällen och så öppet uppträdt som Danmarks fiende. Förhåller det sig så, måste man väl antaga, att baronen har till sin uppgift att sondera terrängen för den personalunion (hertigdömenas förening med Danmark genom personalunion), för hvilken den nya Rigstidenden uttalat sig i sitt program; men äfven under denna förutsättning skall man ej ha något skäl att glädja sig öfver baronens vistande hos oss. Apropos Rigstidende, ha såväl Dagbladet som Fedrelandet? förklarat ssjg icke kunna inlåta sig i offentlig diskussion med nämnda blad, emedan de ej kunna hysa någon aktning för dess hufvudredaktör Fich, som har en del svåra ungdomssynder på sitt samvete.