ylla lagen, att söka närma sig Gud genom 2 lans efterliknelse. Detta sker, då hon låter itt rätta jag, sin ande, sitt förnuft, håtlas innördt i det rent ändligas, materiens band. stället för att beherrska materien (kroppen, innligheten, de djuriska begären), beherrskas lon af den. Hon förädlar ej den, sitt råämne, nen sörråas sjelf. Hon blir ofri, ty Gud är riheten och endast genom Hans efterliknelse sör hon sig mer och mer fri. Men älven i sitt förfall är individen ett omedvetet verktyg för mensklighetens höjande genom det tragiska i den individuela andens kamp och nelerlag. sålunda verkande det tragiska pathos som blir det godas triumf, i det materien under sitt despotiska öfvervälde vansinnigt fråter upp sig sjelf och sålunda just genom sin tillfälliga öfvermakt visar sin verkliga svaghet. Söker deremot den enskilda menniskan att hålla lagen, efterlikna Gud, gör hon gig fri. Men frihet är harmoni, harmoni är Guds enhet med sig sjelt och således salighet. Kan man redan här i tiden vinna en del af denna harmoni, känna inre frid och enhet, då har man flyttat en del af saligheten ned i sitt bröst. Men medlet derför är den varma, lefvande religionen. Religionen är föreningsbandet mellan menniskan och Gud. Religionen har skiftat och ombytt former. Gudsbegreppet har vexlat hos slägten efter slägten. Men en inre lag har religionen härvid städse varit underkastad: framåt! Historien om hennes olika former är derför ingenting annat, än historien om mensklighetens utveckling, hennes stigande, under bemödandet att efterlikna Gud, från lägre till högre. Hvarje tid har hatt sin religionstorm, som den ansett vara den högsta. Att förneka det, är att förneka ehristendomen vara den hittills högsta. Universel som den är, har christendomen sjelf olika former, af hvilka hvardera gör anspråk på att vara den högsta. Att förneka möjligheten af ännu högre christendomsformer, är att förneka möjligheten af mensklighetens ytterligare utveckling, a:t vid det närvarande ställa målet, att stanna vid prosten Lindskogs hvitmenade kyrkovägg — en tröstlös åsigt! Men Gud är ännu för hög och ofattlig för menskligheten. Vi känna endast sanningen delvis. Menskligheten måste fortfarande stiga och åter stiga, för att genom sin inre utveckling komma Gud närmare. Hon måste ännu vara sanningssökande. Kan menniskan med tog förhäfva sig till att påstå sig hafva uppnått och bekänna hela sanningen, det oföränderligt objektiva? Det är just en för vår tid egendomlig företeelse, att till denna betraktelse om stigandet från lägre till högre har menskligheten kommit på många olika vägar, vid skenet från både abstrakta och exakta vetenskapers lykta. I denna punkt: utvecklingens, samla sig liksom i en prismas focus alla de resultater, till hvilka vetenskap, forskning, spekulation, sedlig föreställning och humanism ha på skiljda banor kommit. Den är utmärkelsetecknet för våra dagar. Den är de gamlas ;Ygdrasil, om hvilken det heter: ÅAllt hvad som har lit och medvetande, ja, allt, som endast har halsmedveten rörelse, har sitt rum deri och sitt värf att utföra. Nornorna försriska det oaflåtligt ur sin källa, alferna omsväfva det, Heimdal höjer sin båge under det, Balders glans ötverstrålar det och den bleka Hel vaktar under det sina skuggor, hvilka sväfva hän genom nio verldar. Vi behöfva likväl icke de gamlas konkreta bild, för att fatta tanken. Af denna korta teckning af otrons hela verldsåskådning finner läsaren att otroshjeltarne, eller de liberalt religiösa, rationalister na, i strid mot hvad prosten Lindskog tänker om den svenska lutherska kyrkan, anse rörelse inom hvarje kyrka eller religionsform nödvändig. Dogmerna äro således för dem tillfälliga drägter, hvilka skola talla, då anden finner dem för trånga och vill spränga hylsan. Men denna rörelse måste genom sin egen inre lag vara riktad uppåt, mot idealet, och ej nedåt, vill en krass materialism, såsom hr L. vill ha det. För denna rörelse hän mot sanningen ha rationalisterna, emedan kyrkans, eller rätvare dogmsystemets närvarande ståndpunkt ej mera tillfredsställer deras uwndliga behof, arbetat på att bortskala dogmerna, för att återfinna christendomens. sanningens kärna. De protestera mot det beståendes allmängiltighet och vilja återkomma till christendomens enkla grundsanningar. Detta kallas esubjektivistisk sodtycklighet. I sanning, då är sjelfva Lu therdomen en godtycklig subjektivism, och då nr Lindskog vill förneka rationalisterna eller, såsom han heldre älskar kalla dem, otroshjelarne rätten och befogenheten af deras strätvan, som är sanningssökandet, är han ej mera protestantisk prest. likasom den at honom demnonstrerade kyrkan icke mera är ett evange liskt-lutherskt-protestantiskt samfund, utan er katolsk, otri kyrka, och mot hvarje sådan pro bestera vi, ärven i den ursprungligt luthersk: kyrkans namn. A. K. EH — h — — — —