or mildt, d. v. 8. 10K SOU GM UT Ye 11191 1 lare, utan som en, oaktadt sin politiska för-de illelse, hkväl högt bildad man. i Utra ortodoxien gentemot otron och !e sekterismen. Om vår tids religiösa aubjektivism. af C. S. Lindskog. L Ehuru å nyss afslutade prestmöte härstå les ofvannämnda skrift ganska omständligt siskuterades, och fastän densamma talangtulli criticerades i Ilandelstidningen, torde dock några ytterligare anmärkningar angående denna bok kunna och böra framställas, alldenstund len är at en viss märklighet, emedan den ganska oförstäldt tramhäller den reaktionära ortodoxiens älsklingssatser och sålunda ger oss tillfälle att kunna närmare jemföra dem med den sorkättrade votrons? och den ej mindre hårdt åtgångna sekterismen. Dessa båda, otron och sekterismen, äro, säger förf, kyrkans tarligaste fiender och framställas af honom under den gemensamma titeln subjektivism. Redan denna titel subjektivism anger, att förf. tänker sig kyrkan, dess dogmsystem eller dess lära i helhet, såsom religios objektivism, såsom något objektivt. Et objektivt är ett allmänt giltigt och icke mäktigt af föränderlighet och rörelse, ty om det förändrar sig sjeltt, upphäfver det med detsamma sin egen objektiva sanning för den tid det bestod såsom objektivt och kan ej göra anspråk på avt i sin nya form heller ega full objektivitet, fast beståndande sannivg, emedan det tillkommit genom en förändring. Då sålunda kyrkan, dess hela dogmsystem och lära är det objektiva, följer derat, att författaren anser henne i sin nuvarande form fullkomlig, allmänt giltig, hvarföro hon bör vara osöränderlig. Det är allud godt att veta, hvar stridande parter äro till finnandes i afseende på principerna. Vi ba derför skyndat att genast göra denna fört:s principiela ståndpunkt klar. Men då tidens mäktiga inflytelser ej heller lemna kyrkan orörd, utan vilja tvinga henne in i andra former, så är detta olika tidsepokers sjukliga subjektivism, ur kampen med hvilken hon dock allud går, sanningen till ära, segrande. Denna subjekrivism, med hvilken kyrkan nn befinner sig i kamp, uppenbarar sig i tvenne lifsyttringar: otron och subjektivismen, af hvilka vi här vilja betrakta den förra gentemot ortodoxien. Otron deremot, hvilken skall vara likbetydande med ny-rationalismen i Sverige, säger — dock icke enligt författarens definition, ty den är talsk, vare sig at någon pia fraus eller at bristande kunskap om densamma — otron eller rationalismen deremot säger, att kyrkan, såsom allt menskligt, är föränderligt, säledes icke något fullt objektivt. Det är menniskoruas stora och herrliga lott på jorden, att vara sanningssökande. Gud är sanningen. Det är således Honom vi söka. Under sökandet närma vi oss Honom genom efterföljelsen — Så varen nu Guds efterföljare, säger Paulus. — Denna efterföljelse är det sedliga idealet, den högsta pligt, som i sig innefattar alla andra. Dag för dag rycker menskligheten Gud närmare, säga owoshjeltarne. Men menniskan är ett ofullkomligt väsen, och Gud är fullkomlig. Vägen är derför så lång, att hon ännu, fastän många årtusendens tillryggalagda sträcka ligger bakom henne, endast aningsvis kan skönja målet. Eu känner hon dock med sig: att hon går framåt. Detta är hela hennes silosofi: dess teoretiska del innehåller, att hon är stadd i utveckling tör Guds uppnående; dess praktiska del säger, att denna utveckling måste ske genom efterliknelse. Gud är, såsom sanningen, det absolut goda. Genom efterliknelsen söker också menniskan att bli god. Men det goda ligger icke i den yttre handlingen, utan i det inre sinnelaget, i väsendet, hvaraf handlingen endast är en i tiden framträdande yttring. Det är således sjelfva den inre menniskan, som i Guds efterliknelse söker att göra sig god. Det änd iga är blott en tidsyttring af Gud — Cudr, sale redan Empedokles, har ej menniskohufvud eller lemmar som vi; vid hans skuldror hänga icke två armar, han har inga fötter att gå med!. — I det vi dertöre söka, att mer och mer efterlikna Honom, höja vi oss äfven alltmera upp ur det ändliga, frigöra oss mera från dettas materiela band, hvilka hålla menniskans psychevingar fast. Hon stiger från lägre till högre, från ändlighet till andlighet. -Gud är en ande, i Hans efterliknelse närmar sig menskligheten mera till summa väsenhet. Det är hennes inre drift, uppenbarad inom henne at de eviga, oskrifna lagar, som Sokrates anade i satsen: Känn dig sjelt, då du känner dig sjelt, känner du atven det sannt goda— och Jesus närmare bestäm de, då han sade till tariseerna: Cuds rike är invärtes uti eder. Det sannas, det skönas och godas lifsluft är friheten. Gud är friheten — Ilerren är en ande; der nu Herrens ande är, der är srihet, säger Paulus. 1 närmandet till Honom