yttre ställning snart skulle kunna bli en inre italiensk fråga, alldenstund Frankrike sörbun dit sig att med vapenmakt understödja Italien, i händelse någon främmande makt skulle vilja inblanda sig i saken. Med denna främmande makt åsyftas uppenbart Österrike, men enl. föreliggande trovärdiga uppgifter är Italien nog i stånd, att kunna försvara sig sjelf emot Österrike, i händelse detta skulle vilja gå aggressivt till väga. Italiens landtarmå består af 14,500 officerare af alla grader och vapenslag och 378,000 soldater. Skall armön bringas på verklig krigsfot, komma härtill ytterligare 70,000 man permitteradt reservmanskap, hvilka måste, i händelse at krig, genast åter inrycka i sina regementen, så att totalstyrkan uppgår till 462,300 man. Den i förträffligt stånd varande italienska flottan utgöres at 98 krigsskepp af alla slug med 1,338 kanoner (den österrikiska flottan har endast 1,100 kanoner), 11,000 matroser och 5.600 marinsoldater. För utrustandet al hela denna armå finnes inom sjeltva landet mycket rikligt materiel. Under de sista åren har krigsministeriet gjort jättelik ansträngningar, för att ställa allt på den bästa, mot tidens fordringar svarande fot, så att konungariket Italien redan nu är i bänsyn till sina försvarskrafter till lands och sjös en af de mäktigaste staterna i Europa och, hvad dess försvar angår. fullkomligt oberoende af utlandet. Underrättelser om, att utrymmandet al Rom skall börja så snart som det nu förmåles, är tydligen ett godt handtag åt den ita lienska ministren, som nu kan med öppet vi sir möta de förestående parlamentsvalen. Märkligt är å andra sidan, att man s. n. i Rom icke tänker på att inlåta sig på några nya underhandlingar med Italien, emedan man der inbillat sig, att kejsar Napoleon icke skall på allvar låta utrymma Rom. Det nn oflentliggjorda ossiciela meddelandet skall vål komma påfvehofvet på andra tankar. Den päfliga armen skall inom denna månads utgång vara ökad med en bataljon. Emellertid synes den vigtiga tilldragelsen med Roms utrymmande af fransmännen utlofva en i politiskt hänseende särdeles intressant vinter. Huruvida det härunder skall lyckas statsmännen att förekomma ett allmänt Krigsutbrott till nästa år, skall i väsentlig mån bero at den skicklighet, hofsamhet och köld, hvarmed kejsar Napoleon manierar sina trådar, ty de stå nu mer än någonsin i fara, att intrasslas af hr Bismarck, som i likhet med sin herre och konung har en afgjord fallenhet för att i hvarje ögonblick vädja till svärdet, ehuru det vill at flera tecken synas, som att Preussens premierminister söker att nu framhålla för Frankrike lockelserna och fördelarne af en allians mellan dessa båda länder. Denna plötsliga kurtis å Preussens sida föranledes kanske lika mycket af itvern efter att på detta håll täfla med Österrike, och sålunda förekomma dettas och Mellanstaternas lutande till Frankrike, hvarigenom Preussen skulle isoleras, som af dess verkliga åstundan efter en allians med Frankrike och England. I det fallet öfverensstämma vi med Köln. Zeit., att en sådan allians blott kan åstadkommas, om Preussen gör sig fritt från alla ryska ten: denser, blir uppriktigt liberalt och undviker hvarje sken at, att det, af kärlek till militärisk absolutism eller för Polens skull, känner sig solidariskt bundet vid Ryssland och Osterrike i den europeiska politiken. Men kan man väl tänka sig en sådan tullständig omsvängning å Bismarcks sida? Nej, hvarken å denna eller hans konungs, hvilka båda hylla junke rism och militärisk absolutism i en grad, som ej låter sig förenas med liberalism. Att hr v. Bismarck dock vill synas om fatta en sådan tanke som denna allians, framgår af flera omständigheter, bl. a. af en från Tyskland till parisertidn. Journal des DGbatsinsänd artikel, hvilken i Paris gjort stort uppseende och der allmänt anses vara af Bismarck inspirerad. Vi återfinna deri ett stycke, som först och främst har en slående likhet med några artiklar i Opinion nationale som advocerar för allians mellan Frankrike och Preussen, och derjemte eger sin trändskap med den uppsats i Postoch Inrikestidn., hvaraf vi häromdagen meddelade en analys. I den insända artikeln yttras neml.: Ur synpunkten af de båda vestmakternas särsk da intressen tvekar man i Berlin icke om att på det nämnda båda makter ej kunna annat än önsk Preussens förstoring, på det Preussen verkligen ma erhålla den oafbängighet, hvaraf det är i saknad och hvilken det inom sina landsgränser aldrig skall ha. Preussen har år 1815 konstituerats i förhållanden, hvilka måste göra det till Rysslands och Österrikes