IX. En vän framträder. Öfverst vid den stora trappan såg jag till min glädje Mary Quincees vänliga ansigte. Hon stod med ett ljus i hand helsande oss med en mängd små nigningar och ctt småleende, men var mycket blek och syntes mycket orolig. — Hjertligt välkommen, miss; jag hoppas ni befinner er vil. — Fullkomligt väl, och du sjelf, Mary, mår äfven väl, hoppas jag? men säg oss fort huru är det med onkel Silas. Vi trodde att han var död i morse, men han är rätt bra nu. Doktorn säger att han ligger i dvala. Jag hjelpte gamla Wyat hela dagen. Doktorn slog honom åder, och han talade till slut; men han måtte vara fasligt svag, eftersom doktorn tog mycket blod at honom. — Och han ir bättre nu — synbart bättre? fragade jag. — Ja, doktorn säger att han är bättre; han har talat ett par ord och doktorn säger att om han faller i dvala igen och börjar snarka som förut skola vi lösa af förbindningen och låta honom blöda tills han kommer sig igen; men både jag och Wyat tycka att detta är nästan detsamma som att säga att vi skola taga lifvet af honom på en gång, ty jag tror knappt att han har en enda droppa