I ett nyligen utgifvet arbete af en lärd författare heter det vid frågan om den närvarande tidens utmärkande tecken, att ÅLbland de stora, alla sysselsättande frågorna intager den allmänna sundhetsvården ett framstaende rum. Den allmänna sundhetsvården — huru långt är det icke derifrån, att den är hvad den borde! Huru många menniskors helsa undergräfves icke ohjelpligen redan i barndomen genom osund bostad, otjenlig näring, otillräcklig beklädnad och dylikt? En reform i det hänseendet vore väl nyttig. Tänkom oss, att lagstiftningen toge den frågan allvarsamt om hand och ville avägabringa en genomgripande reform; hur skulle det sannolikt dervid komma att tillga? 1:o. En förordning utkommer, hvari, efter meddelande af de nödvändigaste och allmännaste sundhetsreglor, stadgas, att dessa ofelbart skola iakttagas, att der den enskilde ej förmår bestrida omkostnaderna, kommunen skulle bispringa honom efter behof och att sundhetsnämnden inom hvarje kommun skall sorgfälligt tillse att författningen efterlefves. Redan härigenom är något vunnet; ty nog finnas kommuner, som dels af laglydnad, dels af intresse för saken esterkomma föreskrifterna i möjligaste mån. Men de fleste lugna sig, afbidande hvad som komwa skall. 2:0 Efter något år (t. ex. 1868) infordras deta!jerade underrättelser om hvad som blifvit i hvarje samhälle gjordt för efterkommande af den ifrågavarande lagens föreskrift, hvilka årliga tillskott kommunen för ändamålet, beviljat o. 8 v. Då blir en och annan förskräckt och tänker: Det blir kanske räfst med de olydigek. Men de fleste lugna sig. 3:o Sedan kommer ett tillkannagifvande, att de kommuner, som vilja åtaga sig tillskott utöfver hvad de beviljar före 1565, skola få något statsbidrag. Det gör godt; ty nog kan, om icke i längden, åtminstone för tillfället laglydnaden uppmuntras genom ett litet premium till de olydige. 4:0 Derefter utses sundhetsinspektörer för att, efter tagen kännedom om sundhetsväsendets tillstånd mom hvarje kommun, meddela sunuhetsnämnden upplysningar, råd och föreskrifter. Inspektörens uppgilt blir lättare än den till en början kan synas. Han infinner sig på ort och ställe, sammankallar sundhetsnämnden, tager på sig en förståndig min och så uppkommer följande samtal: Huru många menniskor bo der i backstugan? ÄÅttak. Det duger icke, den kojan rymmer icke flere kubikfot luft än hvad en Person för en natt behöfver, stugan skall nedrifvas och en annan, minst 8 gånger så stor, uppföras. — De der barnen se så blekpussiga ut. Hvad äta de till frukost? Potatis och salt. Duger icke; det bör vara loskokta ägg. Nå till middag? Vattenvälling. Icke heller bra, god köttsoppa är för dem mer passande. Hur är det med deras sundhetsmateriel? Söndriga skor, tunna rokar, ingen regnkappa. Ny materiel erfordras. Modell kan erhållas från närmaste possessionats garderob etc. etc. Skulle efter sådana upplysningar ej allt blifva förträffligt så vore det ett bevis på sundhetsnämndens hårdnackade afvoghet mot nödiga och nyttiga reformer. Men — besynnerligt nog — det torde ändock bli många som lugna sig. 5:0 Sedermera, för att stoppa munnen till på dem som äro nog ogina att fråga, hvarifrån medel skola tagas till allt detta, anslå ständerna en liten summa, t. ex. ett tusen rdr, och det tillkännagifves att de kommuner som vilja bekosta de två tredjedelarne af hvad för ändamålet erfordras, ega att utbekomma ena tredjedelen af statsmedel i mån af anslagets tillräcklighet. Det är en förträfflig krok. Ty nog blifva de många, som ej lägga vigt vid det sista tillägget, men så mycket större vid de orden Lega att utbekomma och derföre vidtaga sina mått och få lång näsa jemte några ören i utdelning. Men måhända finnes de som ändä lugna sig ehuru man användt befallning, hot, premier, snäsor och list, och hvad är då att göra? Insändaren skulle vilja föreslå ett från metoden afvikande radikalt medel, neml. att Sundhetsinspektören älägges till. vedorborlig embetsmyndighet insända för hvarje kommun en uppgift på de åtgärder som behöfva vidtagas och samma embetsmyndighet åläggas att efter kommunens hörande afkunna utslag, hvilket sedan i vederbörlig ordning må kunna öfverklagas. Då blir det slut på krånglet. De kommuner som sedan befinnas alldeles utarmade må ju lefva vid hoppet att afstatsmedel erhålla allmosa ester råd och ämne. Allmosan må bli större eller mindre, så kan. dock ingen klaga att han blifvit lurad. Och sedermera är det deras tur att lugna sig, som icke kunde det förut.