— — — väckte ett missmod i Tyskland, som dock se nare ökats genom offentliggörandet af en ana lys af ett cirkular från franske utrikesmini stern till Frankrikes gesandter i utlandet hvari äfvenledes de båda tyska stormakterna beteende bittert kriuceras och kallas för välds handling. Detta cirkulär, hvars tillvaro Preus sens otticiösa organer itrigt, men sålängt, sök förneka, i föremng med den vesterländsk pressens, man kan tryggt säga förbittrade håll ning och, måhända ännu mera, den nu upp hörda utsigten till en eventuel sammanstötnin, mellan Forenta Staterna och de europeisk. vestmakterna, kunna med fog ingitva Tysk land allvarstankar och tvekan om, huruviddet verkligen icke har att trukta en strän, vedergällumgens dag. De liberala börja få ögonen öppna och med en viss förfäran se de att Tyskland står på en farlig brant. Om de tortfar i sin nuvarande hällning, skall Tysk land, de kunna ej längre tvifla derpå, draga in i famnen på den österut lurande Asmode us, hvilket vill säga detsamma som solkfrihe tens fullständiga undertryckande i Tyskland och till sist en ny förodande kamp mellar östern och vestern på Tysklands slätter, i hvil. ken det senare utan tvitvel skall nödgas ut: gjuta blod för de potentaters sak, som ärc Tysklands egen frihets och sjeltständighets farligaste och oblidkeligaste fiender. En i Köln. Zeit. intagen artikel visar tydligt, af hvilka farhågor man börjar fyllas i det stora fäderneslandet. Vi återgitva densamma här, såsom ett talande vittnesbörd om, huru samvetet oftast låter till sist höra sin stämma: Preussens och Österrikes förfarande i den slesvigholstceinska saken har varit så motsägande, den rättsliga ståndpunkten har dervid vexlat så olta, att något försvarstal icke ens skulle lyckas för äfven den skickligaste advokat. Det kan ej förnekas, att wienerfreden af d. 30 okt. 1864 och dess vidare utförande, Gasteinsfördraget at d. 14 aug. 1865, endast ofullkomligt tillfredsställer de principer, i hvilkas namn kriget företogs, befolkningens önskan och nationalitetsprincipen. Man bör aldrig glömma, att det vid den slesvigholsteinska frågan egentligen endast handlar om Slesvig, emedan Danmark städse var beredt, att i Holstein bifalla allt, ja, helt och hållet uppgifva det, om man blott medgaf det få bebålla Slesvig. Men nu önskar den sydliga delen af Slesvig att tillsammans med Holstein komma till Tyskland och den nordliga delen att bli förenad med Danmark. Tyskland hade vid krigets utbrott endast få vänner i Europa; men äfven de ifrigaste ibland dem begärde för Tyskland icke mer än språkgränsen. Det fanns i engelska parlamentet blott få talare, som togo till ordet för Tysklands rätt i hertigdömena. Vi hade nyligen tillfälle, att tala med en af de anseddaste utaf dem; han förklarade sig alldeles icke kunna gilla det sätt, hvarpå de tyska stormakterna begagnat sin seger mot det blla Danmark. Han och hans vänner hade aldrig begärt mer, än att den slesvigska befolkninsens onskningar skulle ses till godo; sjellbestämningaätten måste för den danska delen af belolkningen iktas lika mycket som för den tyska. Tyskland har zenom sitt våldsförfarande mot Nordslesvig stött ifrån ig sin siste vän. Detta är fakta. Hvad Tyskland vinner derpå, att let tillegnar sig ett litet gränsområde, hvars befolk ring till nio tiondedelar eller tio elltedelar är dansk, lödligt hatar allt tyskt herravälde och i hvarje stund e beredt till affall, det kunna vi svårligen skönja. ssven inom de mest upprörda folkförsamlingar höjde ig många stämmor, hvilka erkände nationalitetsprinipen och eftertryckligt tillbakavisade hvarje afsigt tt införlifva nordslesvigarne mot deras vilja i Tyskand. I segerruset från Dyppel har allt glömts. En f de mest firade folktalarne förklarade fordom under tort bifall: ?Nordslesvigarne må, gerna för oss, gå, varthän de behaga, till Danmark eller för djefvulen våld! Nu tyckes han ha glömt det engelska ordpråket: Man bör äfven gifva djefvulen, hvad honom :hlhor. Vi ha ju makten! tänka i tysthet de, som ffentligen alltid öfverflödade af rätt och billighet. öder om Flensburg är folkets sjelfbestämningsrätt en menskliga naturens heligaste grundsats; norr om lensburg får man icke tala derom. Så vränger potisk fanatism alla sedliga grundsatser som en handke. Vi för vår del kunna icke skilja politik och tik åt, och vårt samvete säger oss lika väl som vår olitiska instinkt, att Tyskland ej vinner derpå, att et betungar sig med ett litet nordiskt Venetien. Om i än akta det ringa, att vi ådraga oss hela den ciiliserade verldens moraliska fiendskap, komma likväl istoriska kriser, då vi nödsakas att se oss om efter ympatier och allianser. Vi hafva nu makten, men i ha den ej ensamma och icke för alltid. Det är ej ågon fördel för oss, att vi ge Frankrike tilllalle att en framtid kunna inblanda sig, under hela verldens fall, i våra angelägenheter. Det blandar sig tillsdare ej i den slesvigholsteinska saken och angilver om skäl för denna återhållsamhet, att Gasteinsförraget endast är en provisorisk ofverenskommelse.