dagen — isynnerhet af J. A. IIansen — sådana vi sällan hört dem inom någon politisk debatt. Under dessa omständigheter har det ej mycket att betyda, att adressens öfvergång till andra behandlingen omintetgjordes genom antagandet af en motiverad dagordning, hvilken uttalade thingets önskan om att komma in på en realitetsförhandling; ty dels voro rösterna vid voteringen om dagordningen så delade (48 mot 51), att en slump mycket lätt kan förändra minoriteten till majoritet, och dels bör man erinra sig, att en omröstning mot adressen alldeles icke är detsamma som en votering för grundlagsförslaget. I den motiverade dagordningen har just uttalats önskan om att så snart som möjligt komma till en förhandling ang. sakens realitet, och man kan således väl tänka sig, att flera af de medlemmar, som röstade tör denna dagordnings antagande (t. ex. hrr J. Nielsen, C. Petersen och H. M. Petersen), endast gjort detta, för att så slut på de vidt svätvande och oftast opraktiska adressförhandlingarne. Om dessa män skola rösta för sjelfva grundlagsförslaget, är icke afgjordt, hvaremot det är temligen säkert, att K. Petersen och Bernhard Ree, som i Söndags voro frånvarande från riksrådet, skola rösta med bondevännerna. Såsom allt nu står, hvilar grundlagsfrågan på ett gungbräde, som för ögonblicket befinner sig i en obehaglig balance; men det lätt inträffande fallet, att på den afgörande dagen en medlem blir sjuk, eller att Monrad i sista ögonblicket går öfver till bondevännernas läger och drager ett par vacklande själar med sig, är tillräckligt för att bringa vigtskålen att sänka sig till skada för det parti, från hvilket det afsigtliga eller oafsigtliga affallet sker. Det väsentligaste resultatet at adressens förkastande ligger deri, att folkethinget fortare kan komma till en förhandling om sjelfva saken och att således en hel del tid kan sparas. Hvad i öfrigt angår sjeltva förhandlingens karakter, var den i hög grad bitter. Birkedals skarpa uttalanden mot konseljpresidenten och hans anmärkningar om de tvenne vägar, konungen borde ha gått (att antingen ha nedlagt sin krona till förmån för konung Carl XV eller sjelf ställt sig i spetsen för armen och utkämpat striden för landet och dess oberoende) vore ett motstycke till J. A. Hansens lidelsefulla angrepp på Nyholm, hvilken, efter att förut stått i bondevännernas leder, nu inlemnat förslag till den motiverade dagordningen. Bondevännernas chef, som flera gånger hade ordet, förklarade öppet ministåören krig och förutsade, att det aldrig skall bli lugnt i landet, om det hvilande förslaget antages, emedan 3, af folket ständigt skola minnas, hvad det förlorat, och städse sträfva efter att återvinna det. I denna sträfvan skulle han ej låta sig hejdas af nederlag; dessa skulle icke afskräcka honom och hans vänner. Monrad föreslog adressens hänskjutande till ett utskott och omredaktion, så att den kunde lämpa sig till svarsadress på det kongl. budskapet vid riksrådets öppnande. IIärat har töljt, att biskopen f. n. betraktas med stort misstroende af det nationalt liberala partiet, som genom sina organer redan låtit denna stämning komma fram på ett temligen tydligt sätt. I måndagsmötet slutade riksrådets folkething första behandlingen af grundlagsförslaget, men fastän denna förhandling varade i 4!(7 timmar, företedde den likväl endast föga af intresse, emedan den i det väsentliga endast var ett upprepande med variationer al samma reflexioner, som så ofta gjordes under debatterna förliden vinter. Man vill veta, att en öfverenskommelse ingåtts om, att vid detta tillfälle endast partiernas anförare skulle uttala sig, men har ett sådant aftal verkligen gjorts, blef det åtminstone icke hället, emedan just en relativt stor del at dit minores gentium hades ordet. I enlighet med sitt uppträdande under adressförhandlingen talade och röstade Monrad mot förslaget. Det nationalt-liberala partiet har således här förlorat en röst, hvarpå det räknat, då det uppgjorde resultatet at valen, men det är för öfrigt icke omöjligt, att Monrad, nedtryckt af ansvaret för grundlagsförslagets förkastande, likväl kan till sist törmås att gifva sin röst åt förslaget med de ändringar, det genom ömsesidigt tillmötesgående måste erhålla. — Frågans öfvergång till andra behandlingen antogs emellertid med 61 röster mat 38