— — — —;U:— ji:Iitnnn — —— — — ALA —— —-5 att hon icke bade något sällskap som kunde på ringaste sätt göra anspråk på uppfostran, att hon fick växa upp fullkomligt förvildad, att hon aldrig utom i kyrkan såg en person af samma rang som den till hvilken hon var född och att det lilla hon kunde läsa och skrifva blifvit inhemtadt under tillfälliga korta lärostunder af en person, hvilken icke brydde sig det ringaste om hennes uppfostran och som kanske snarare roade sig åt det groteska i hennes sätt, och slutligen att ingen som var villig att något litet besvära sig med henne var kompetent att göra henne det ringaste mera förfinad än hon var. Min undran försvann då detta allt blef mig bekant. Vi veta ej huru litet af våra egenskaper är ärftligt och huru mycket blott beror på uppfostran, innan vi möta en person sådan som min stackars kusin. Då jag gick till sängs och åter genomgick dagen : tankarne, syntes den mig som ett halft lif af underverk Onkel Silas stod alltid framför mig; jag hörde hans röst så silfverklar för att komma från en gammal man, så öf, vernaturligt ljuf; jag såg hans uansigse, leende, lidande ocl spöklikt; hans sätt, så mildt och stilla. Det var ej längre en skugga, jag hade sett honom i verkligheten. Men war han vil a andra sidan mera än en skugga för mig? Di jag tillslöt ögonen såg jag honom fortfarande fram mig klädd i spöklik svart drägt, med en askgrå anletsfärg, pi hvilken jag skådade med fasa och smärta, och dertill ly ste mot mig dessa ihåliga, eldiga, förskräckliga ögon Det föreföll mig ibland som om sängomhänget öppnat sig och jag sett ett spöke.