och en låter spå sig någon gång i sitt lit, och man kar ju icke få något utan att betala derför. — Jag tror Mary att vi nu måtte vara nära Bartram. Vägen gick nu utefter en brant sluttning, parallel med hvilken på andra sidan om en ringlande ström re ste sig de mörka afsatserna af ett motsvarande högland betäckt med en skog, hvilken syntes dyster och dimmig i den djupa skuggan, medan månskenet nyckfullt skimra de på ytan al strömmen der nedanför. — Det ser ut att vara en vacker trakt, yttrade jag till Mary Quince, hvilken satt och åt på en smörgås vagnshörnet och då hon sålunda tilltalades rättade till sir hatt och såg ut genom sitt fönster, hvilket likväl ej visa de annan utsigt än den ljungbevuxna sidan af den sluttning utefter hvilken vi foro. — Jag tror det, miss; men det är mycket bergigt eller huru? Och med dessa ord lutade sig den hederliga Mary tillbaka igen och fortsatte med smörgåsen. Vi åkte nu hastigt utföre. Jag visste att vi ej hade mycket af vägen qvar. Jag reste mig så godt sig göra lät i vagnen för att se öfver postiljonens hufvud. Jag var på en gång nyfiken och förskräckt och kände mig mycket upprörd i samma mån som krisen af vår ankomst och af mötet med Bartrams innevånare nalkades. Slutligen blef en lång sträcka af jemförelsevis jemnt land under oss med stora skogspartier, hvilka så vidt jag kunde se oregelbundet lågo spridda deröfver, synlig i det