Re JE (44 Sr 5 PT REA AEA — —a EEE SEA — Till — — — — Det är Tit. väl kunnigt, att den sannt ridderlige konung, som nu beklader Sveriges uräldriga thron, under förliden Riksdag lät förmå sig att för Ständerna framlägga ett förslag till Nationalrepresentationens ombildning — det mest samhällsvådliga, hvartill nägon monark lånat sitt namn och sitt beskydd. Ungdomen är förhoppningarnes, icke den besinningsfulla omtänksamhetens tid. Man eger icke rätt alt fordra det en ung konung, som ännu föga pröfvat verlden, skall hafva lyckats förvärlva sig den djupa och vidsträckta statsmannavishet, som först med tiden vinnes i regeringsbestyrens bekymmersamma men lärorika skola. Konungen har derföre utan betänkande satt tro till sina Radgifvares enträgna försä ringar om representationsreformeus oafvidliga nödvändighet, och de hafva tvifvelsutan icke gjort sig reda för det framlagda förslagets tendenser, än mindre för följderna af detsammas definitiva antagande. Det utarbetades i största brådska, utan all omsorgsfullare pröfning, af II. Ex. Justitiestatsministern, hvilken, älven ung och såsom statsman oerfaren, låtit hänlöra sig och förblindas af en klingande phras, som förekommer i den lättfärdiga politikens ordbok — tidsandan, som revolutionen alltid bär på läpparne, men som äfven just derigenom förgiftas. Konungens öfriga Rådgilvare tvekade icke att biträda detta reformförslag, byggt på den riksvädliga grundval som kallas: folkvälde, hvars målsman, den af demokratien förvildade och förvillade s. k. liberala tidningsprässen förklarat sig vara. Det var hvarken under öfvertygelse om reformförslagets antaglighet, eller af fruktan för 4opinionen, som de två första stånden medgäfvo för sin del, att detta förslag skuile hvila till grundlagsenlig behandling vid nästkommande riksdag, utan al aktning för den ridderlige Monarken, och under den säkra förväntan att Han i första rummet, sedan den konstgjorda opinionsstormen lagdt sig, skulle klart inse de vådor som hota konungamakten om förslaget antages. Dessa begge stand ville, med en loyalitet som förtjenar erkännande, bereda både konungen och Hans rådgifvare en nödig besinningstid. Representanterna för de begge Stånd, hvilka af den demokratiska tidningsprässen kallas och anspråksfullt sjelfve kalla sig folkvalda, — dessa representanter, uppkittlade af nämnde tidningspräss, och med hvilken de dela samma fel; en omåttlig åtrå efter exklusif makt, — mottogo det framlagda representationsreformlörslaget med det vildaste jubelskrän. Men inom dessa stånd, hvilka noga böra skiljas från deras exalterade riksdagsombud, hafva redan ganska många sanna fosterlandsvänner börjat inse reformförslagets riksvådliga tendenser, och derföre är det som i bland nära en och halt million manliga samhällsmedlemmar blott några tusental namn har kunnat vinnas på dessa tacksägelseadresser, som den sjelfskapade, öfvermodiga Reformkomiten in blanco utfärdadt. Ridderskapet och Adelns ställning till representationsreformförslaget är lika klar och öppen som de hjälmar hvilka pryda dess vapensköldar. Det första ständets oeftergifliga pligt är att värna Konungamaken mot demokratiens öppna och dålda revolutionära änkor, och derrast att försvara sina hugstora minnen och hittills icke förverkade, efter ärorika förfäder ärsda, företrädesrättigheter. Om det än för mången Riddersman, berörd af den s. k. tidsandan, kan förefalla motbjudande, att medverka till det Kungliga Reformförslagets förkastande, så bör likvisst tyngden af denna åtgärd bäras lätt i jemförelse med den outhärdliga förebråelsen att hafva bidragit till omhvällningen af ett statsskick som utgör den enda säkra garantien för Konungamaktens och dess trognaste bundsförvandts, Adelns, framtida beständ. Man anser sig böra fästa uppmärksamheten äfven derpå, att, fastän Presteståndet är det Kungliga reformförslaget lika obenäget, som Ridderskapet och Adeln, så har dock Presteståndet tillförne vid mer än stt critiskt tillfälle jäckat Adelns förhoppningar och svikit gifna löften, visserligen med blödande hjerta, men at fruktan för den storm, som ett motsatt handlingssätt skulle uppjaga från de samhällsklasser hvaral Prestestandet beror. Då Ridderskapet och Adelns hela politiska tillvaro beror på utgånzen af det Kungliga reformförslasets behandling på Riddarhuset; så hafva undertecknade anset sig pligtiga att enträget uppmana hvarje ledamot af Riddarhuset, som der eger representationsrätt, att antingen sjelf eller genom befullmåktigadt ombud komma tillstädes vid instundande riksdag. De ledamöter af Ridderskapet och Adeln som till äfvenyrs at ekonomiska eller andra konsiderationsskäl, anse sig hindrade att möta, uppmanas att i tid och senast öre den lö:de instundande September till undertecknade insända vederbörligen upprättade fullmakter med ppet rum lemnadt för den blisvande innehafvarens amn, förbindande sig undertecknade, att icke till anIra än fnllt pålitliga personer aylika fullmakter utemna. Om någon gör anspråk på renumeration för sin