gon möjlig fara under min goda kusins dystra grubblerier. Ett annat ämne som mycket sysselsatte min kusins tankar var stölden af mitt perlkors. Hon tecknade upp den beskrifning derpå som mrs Rusk, Mary Quince och jag sjelf gemensamt lemnade. Jag hade föreställt mig att hennes lilla fantasi om att inblanda polisen i saken vore blott en ögonblicklig ingifvelse; men att döma af hennes metodiska förhör med oss, tycktes det som om hon haft fullt allvar med hvad hon sade. Då hon erfor att min afiesa från Knowl skulle ske så snart, beslöt hon att ej lemna mig förrän den dag jag skulle afresa till Bartram-Haugh; och allteftersom timmar för vår skiljsmessa kom närmare visade hon sig allt mei och mer vänlig och öm. En orolig och ledsam tid vat det för mig. D:r Bryerly sågo vi högst obetydligt, ehuru han fort farande var qvar i huset, utom när thåct serverades di han visade sig en timma eller så omkring. Han fruko sterade mycket tidigt och åt middag allena och på obe stämda tider, då hans göromål tillät det. Andra aftonen af hans vistelse på Krowl, tog kusi Monica tillfället i akt att inleda ett samtal om hans be sök på Bartram-Haugh. — Ni såg honom således? sade lady Knollys. — Ja, vi trälkades; han mådde ej väl. Så snart ha fick höra hvem jag var, lät hun bedja mig gå upp till sit rum, der han satt i nattrock och toffior. — Samtalades hufvudsakligen om ert ärende? sade ku sin Monica lakoniskt.