röster. Vice häradsh. Dufva erhöll 2,121 och husegaren Strömbom 589 röster. såvarjehanda. En historia från Sicbenbirgen. Flera mil från Klausenburg. midt i den siebenbärgska alpverldens romantik ligger byn Olahsalu. Täta barrskogar betäcka de af djupa remnor sönderslitna bergssidorna rundtomkring och utgöra den egentliga skådeplatsen för de haderliga innevånarnes i Olahfalu näringsflit. De förarbeta nemligen de ståtliga trädstammarne till bräder, hvilka de sedermera föra till torgs ölver hela landet. Men icke blott derigenom äro de berömda öfver hela Sicbenbärgen, utan ännu mera genom sin slughet. hvilken de gerna dölja under masken af dumhet, och deras listiga påhitt äro omtyckta samtalsämnen under de långa vinterqvåällarne. Uppsöker man nu för tiden Olahfalu, så finner man en mycket angenäm, nätt och renlig liten by, med temligen välbergade innevånare; men så var det icke alltid. I gamla tider hvilade tunga onera på dem, och i synnerhet såge de sig genom tryckande inskränkningar i sin brädhandel vill gunst för andra samhällens privilegier mycket förfördelade. I flera år sökte de förgäfvis efter medel till förbättrande af sin belägenhet; slutligen hjelpte deras gamla slughet dem. Den siste fursten af Siebenbärgen, Apofi Mihaly, hade, hufvudsakligen genom det bis änd som Olahfalus innevånare gilvit honom, kunnat hålla sig mot sina motståndare, och knappt hade han slutligen fått fast fot i sin hufvudstad, förrän Olahfaluboarne äfven sände en deputation till honom, för att taga fasta på belöningen för deratrohet. Tvenne borgare, hvilka valdes på den grund att de i den gamla sockenstugan förvarade pelsbebrämade kapporna passade dem bäst och de dessutom kunde visa särdeles dumma ansigten, begåfvo sig sålunda säsom deputerade till hufvudstaden Klausenburg. Hit ankomna var det de gode deputerades första omsorg att begära audiens hos fursten, något som till följande dag beviljades dem. Festligt prydda i sina fordom gröna mantlar och med sin dummaste min uppträdde de på hofvet. I den praktfullt dekorerade salen satt fursten på thro nen omgifven af sina nyutnämnda hofmän. De gröna Olahsaluboarne kunde med knapp nöd på det glatta golfvet och under hofmännens hanande blickar tillryggalägga vägen från dörren fram till thronen. De bugade sig djupt och ordföranden började derefter på följande sätt: Din alltid trogna by Olahfalus innevånare sända oss att bringa dig våra lyckönskningar till ate ändtligen ha besegrat dina fiender och att uttrycka sin smärta deröfver att en så lång vägsträcka skiljer dem från din person; de låta derföre bedja dig genom vår mun att du genom ett dekret måtte fastställa att Olahfalu från denna dag icke ligger mer än på två mils asstand från Klausenburg. De kringstående voro till en början fast beslutna, att trots Olahfaluboarnes högst komiska gestalter iakttaga sin unga värdighet med det högtidligaste allvar; men då de visste att Olahsalu låg minst tjugo mil från Klausenburg och hörde denna bön, kunde de icke mer tillbakahålla sin skrattlust, i synnerhet som fursten sjelf på sin thron hade ytterst svårt att hålla sig från skratt. Dertill sågo Olahfaluboarne ut som om de icke sknlle kunnat räkna till två. — Olahfalus trohet, yttrade slutligen fursten med möda, gläder Oss mycket och Vi skola ej försumma att utfärda det ifrågavarande dekretet, om J ären af den mening att vägen till Klausenburg derigenom blir kortare; ja Vi vilja, om J det önsken, tillochmed dekretera, att intet afstånd alls mera finnes mellan Olahfalu och Klausenburg. — Vi vilja icke i det afseendet alltför mycket taga din godhet i anspråk, svarade deputationen, så mycket minare som vi ha ännu en bön från Olahfaluboarne att framställa för dig, illustrissime princeps. — Tala, mina vänner! — Vi bedja underdanigst om ett andra dekret, hvilket bestämmer att i Olahfalu en hvar, som ej eger någon häst, måste gå till fots. I nästa ögonblick kom ett skallande skratt fönsterrutorna att darra. — Äfven denna bön är er beviljad, talade fursten, och i skolen såsom ett tecken af min välvilja medföra båda dekreterna till mina trogna Olahsaluboar. Han vinkade nådigt med handen, hvarpå Olahfaluboarne djupt bugade sig. Men då de åter höjde hufvudet var dumheten försvunnen från deras anleten och stolt och hånane mötte de hoffolket från topp till tå. Kort tid derefter var det ärsmarknad i Klausenburg. Olahsaluboarne förde i oerhörda vagnslaster sina bräder till marknaden. Knappt hade de börjat aflasta sina varor förrän torgkommissarierne kommo fram till dem och groft utsoro: -IIvad ha ni här att söka Lägg ni beskedligt edra varor tillsammans och gå dit hvarifrån ni kommit. Ni ha ingen rätt att utbjuds edra varor i Klausenburg, då det blott är er tillåtet at föra dem till torgs på en omkrets af två mil frår Olahsaluu 1 — r er intet onödigt bekymmer, svarade Olahfaluboarne och framdrogo dekretet. hvari stoc skrifvet att Klausenburg blott låg på två mils asstån från Olahfalu. Komm ierna drogo bort med lång näsa, oc! Olahfaluboerna försalde sina varor med stor förtjenst Det mest tryckande hindret för handeln var på dett sätt ashjelpt. Under det detta skedde i Klausenburg höll e vagn framför sockenhuset i Olahfalu. En förnär herre sprang ur och steg in i sockenstugan. — Jag är furstlig kommissarie, nu ute på en in spektionsresa, yttrade han. Jag vill ha hästar til nästa station. — Dem måste ni betala dyrt, svarade socken föreståndaren, vårt folk behöfver nu sina hästar oc det torde bli dyrt att få några. — Ni synes ha hört illa; jag är furstlig kom missarie och J ären törpligtade att skjutsa mig i all händelser och utauEringaste ersättning. — Jag har alldeles icke hört illa, hr kommissrie; den skyldighet ni omnämner finnes icke för os Vi ha nemligen ett dekret med furstligt insegel fö sedt, enligt hvilket en hvar som i Olahsa lu ej h