if en europeisk suverän, understödd af europeiska bajonetter. Amerikanarne måste antinsen låta allt detta passera eller hämnas det ned risk af ett krig, och villrådigheten i valet kan skönjas at de stridiga underrättelser som nå oss. I går hette det, att amerikanarne nästan med full säkerhet skulle välja kriget; i dag säges det, att den arm, med hvilken detta krig skulle inledts, genast skall: upplösas. Vi skulle med odelad tillfredsställelse helsa ett sådant beslut, men det är icke desto mindre troligt, att man snarare uppskjutit än fattat beslut i frågan Amerikanarne kunna ej avnat än röna uppmuntran af de notoriska svårigheter, som sjeltva saken företer. De veta my cket väl, att Frankrike gjort en dålig affär och att fransmännen ha fullkomlig reda derpå. Frankrike skulle icke allenast nödgas under högst ogynnsamma omständigheter kämpa mot Förenta Staterna, utan det skulle ätven strida för en sak, hvilken det ej skattar. Krig och eröfring äro opopulära i Frankrike, och det finnes knappast nägot parti eller någon klass i nämnda land, som icke med stort misshag betraktar den moxicanska expeditionen. Kejsaren sjelf är icke så alldeles känslolös för företagets besvärligheter och risk. Det har kostat honom mycket så som det nu står och gitvit mycket litet i vederlag; lägg nu dertill ett amerikanskt krig, och följden skulle vara oroande. Amerikanarne tro naturligtvis på grund häraf, att en tid måste komma, då ett bestämdt ord, lugnt uttaladt af deras regering, skulle förmå kejsaren att taga ett steg, hvilket i alla fall skulle tagas i hans eget intresse och till hans undersåters bestämda belåtenhet. Med sådana förväntningar är en afvaktande politik helt naturlig. Nu skulle en afgörande handling endast föra till krig, ty kejsaren har sagt för mycket, och krig äro amerikanarne icke hugade att srammana. Dertör reservera de frågan, i förhoppning om att tid och händelser kunna medföra en mera antara Honinr