ng vw lxarjehanda. Advokaten och hans hund, Hr B., en advokat, spatserade nyligen en afton på Boulevard Beaumarchais i Paris, åtföljd af sin vackra italienska vindthund. Plötsligen saknade han hunden och då han gick tillbaka ett stycke fick han se en karl som bar hunden på armen, Herr B. skyndade till tjufven, fattade honom i kragen och gaf honom ett par tillrättavisningar med sina knotiga nåfvar, hvarefter han bjöd tjufven välja, att antingen bli öfverlemnad i polisens händer, eller knäböja på gatan och kyssa hunden Efter något betänkande föredrog tjufven det senare och utförde ceremonien till de omkringståendes stora nöje; men då tjufven skulle aflägsna sig kommo två polistjenstemän och sasttogo honom. Advokaten protesterade och påstod att karlen redan hade blifvit straffad, och uppläste en paragraf ur den gamla Burgundiska lagen, som säger: Om någon stjäl en vindthund eller en gräfsvinshund, skall han antingen offentligt kyssa hunden, eller betala 5 uns guld till egaren. Advokatens påstående, att rättvisan var tillfredsställd, hjelpte dock icke, ty hundtjufven igenkändes vara en gammal skälm och affördes i häkte. Utom programmet. ). N. berättar: I Söndags eftermiddag, då fru Schenström med vanlig elegans uppträdde på Djurgårdslätten och horizontelt stående mot en träställning, skulle göra sig vigtig, inträffade det obehaget att ställningen gick sönder och fru S. föll ned, men hon höll lyckligtvis. Sedan mannen med en blick öfvertygat sig om sin hustrus lyckliga nedkomst, utropade han: ÅAha! hon har ätit för micket po en gang till middag, och dermed väl. Det kan man kalla lugn. Lyckan var att fru S. ej hunnit taga på sig mer än en af vigterna, när det brakade ned. Barnums museum i Newyork nedbrann, som bekant, d. 13 sistl. Juli på middagen. Musset, utom huset der det befann sig, hvilket icke tillhörde Barnum, var uppskattadt till 300,000 doll. men ej försäkradt för mer än 60,000 doll. Newyork-Herald skildrar på följande sätt eldsvådan, vid hvilken intet menniskolif gick förloradt: Folkmassan helsade med. jubel det så goda tillfället att gratis få se muscets märkvärdigheter. En bland mussets tjensteandar, som med ett stort korallstycke under ena armen och med en uppstoppad tvättbjörn under den andra trängde sig genom folkmassan, helsades med skrik och handklappningar. Men till sin spets steg förtjusningen när jätte-qvinnan, den feta qvinnan och den hvithåriga heliofoben kommo spatserande ut på gatan följda af en skara dansöser, fattiga stackare, som förlorat hela sin teatergarderobe. Pantomimen ÅGröna Vidundretskulle ha gifvits strax på eftermiddagen i musset, men nu hade det gröna vidundret jemte hvalfisken, den kloka sälen, den stora ormen och den lyckliga familjen (bestående af apor, dufvor, hundar, råttor, kattor, papegojor o. s. v. i samma bur) blifvit förtärda af lågorna. Den feta qvinnan, jättinnan och balett-flickorna fingo skydd på en tidningsbyrå, der de inför ett litet men valdt auditorium deklamerade sina motgångar, och heliofoben blef sförd till ett ställe der han genast började visa sig för penningar. När elden började gripa omkring sig och röken trängde in i gallerierna skallade i mustet ett chaos af toner: aporna tjöto, hundarne skällde, kattorna jamade, papegojorna skreko, björnarne brummade, känguruhs gnällde — alla i en bur, och sorgesånger sjöngos i de kolossala fägelburarne. För att rädda de arma djuren vidtogos genast anstalter. En björn ledde man med tåg nedlör en stege. Van att titta genom jerngaller tycktes mr Brown alldeles icke begripa sin ställning: han tittade argt mellan stegpinnarne och när han klef felt med tassarna visade han tänderna; men då ban slutligen kom ned på terra firma såg han ganska belåten ut igen. Allt högre och högre skreko aporna och deras olyckskamrater, tills äfven för dem, åtminstone för flertalet, räddningens timma slog. Hvalfiskarne och krokodilerna omkommo; vattnet, i hvilket de simmade, användes till släckningen. Newyork Heralds byrå ligger i samma qvarter som mus6et och en annan Newyork-tidning berättar i sammanhang med eldsvådan följande anekdot: Mr Bennett, tidningens utgifvare, satt under branden tillsammans med en vän i sitt rum på byrån, hvars fönster voro öppna, och samtalade bland annat om huruvida hans etablissement skulle kunna undgå det rasande elementet. Jag har alltid sade den gamle hr Bennett, haft tur att slippa undan eldsvådor, men man säger att f—n är framme öfverallt, och ... Store Gud!4 utropade förskräckt hans vän, och pekade med fingret; mr Bennett vände sig hastigt om och fick bakom sin stol se djefvulen i egen person eller också någon som mycket liknade honom. Heralds egare, som på sin byrå är artigheten sjell, frågade artigt djefvulen hvad han önskade, då han märkte att han talade till en stor urangutang, som flytt från Barnums museum och liksom några apor inqvarterat sig i husen i grannskapet. ——ä ——