— Kan ej säga det, men jag skall ej gå. — Nej, naturligtvis! ni skall ej gå. Men ni må vara siker på att det finnes någon plan i hennes gamla hufvud. Tom Fowkes säger att hon ett par tre ganger varit och druckit thå hos förpaktaren Grayis — ämnar hon kanske gifta sig med honom? Denna tanke töreföll mrs Rusk så löjlig att hon utbrast i ett gapskratt. — Att tänka att en ung karl lik honom — och hans hustru, stackars varelse, som ej varit död ett år ännu! — Kanhända, mrs Rusk, att ni missförstod m:me. Jag vill gå ner; jag ämnar mig ut. M:me hade en korg i hand. Hon gjorde ingen häntydan Ja de törberedelser hon gjort eller målet sör vår promenad. Pratande helt okonstladt ocheätillgifvet gick hon hon vil min sida. Salunda hunno vi till inhägnaden vid beteshagen och der stannade jag. — Ha vi nu icke gått tillräckligt långt i denna riktning, madame? Skola vi ej gå till dufslaget i parken? Så barnsligt, min snälla Maud — ni icke kan gå så långt. — Na, låt oss gå hemåt då. — Och hvarföre ej denna väg. Vi icke gå tillräckligt, och mr Ruthyn han blir ej nöjd, om ni icke taga nog. rörelse. Lat oss gå denna väg och stanna då ni behaga. — IIvart önskar ni ga, madame? — Intet bestämdt. Kom denna väg Maud. Icke vara tok,