varelse! Nåväl, min vän, jag tror att jagkan kurera henne inom fem minuter. Jag lider af samma onda sjelf emellanåt. Kom med till mitt rum och vi skola skaffa reda på flaskorna. Hon påtände ett ljus i förstugan och gick med lätta och hastiga steg uppför trappan följd af mig; då vi funnit läkemedlen närmade vi oss båda m:mes rum. Jag tror att m:me hörde och anade vårt annalkande redan då vi voro vid ändan af gallerict, ty dörren slogs hastigt igen och det fumlades på låset innanför. Men rigeln var i oordning och kunde ej skjutas igen. Lady Knollys klappade på dörren, sägande: — Var god låt oss komma in och se er. Jag har några medikamenter som jag är säker om skola göra er godt. Det följde ej något svar; hon öppnade derföre dörren och vi båda inträdde. M:me hade rullat in sig i det blå sängtäcket och låg på sängen med ansigtet begrafvet i hufvudkudden och insvept i täcket. — Kanske hon sofver? sade lady Knollys, i det hon gick fram till bädden och lutade sig öfver densamma. M:me rörde ej en lem. Kusin Monica satte ned sina två små flaskor på bordet, lutade sig derpå åter öfver bädden och började mycket sakta med fingrarne lyfta undan täcket som låg öfver hennes ansigte. M:me lät höra liksom en klagan under sömnen och vände sitt ansigte mera nedåt, slutande täcket fastare omkring sig. — M:me, det är Maud och lady Knollys. Vi ha kommit för att bota ert öra. Var god låt mig se det.