skuldsatta, och der finnes nästan endast smäbrukare. L. har ofta sagt att församlingsboarnes hat till honom hade endast sin grund deri, att han arbetade och satte sitt boställe i godt skick, då deremot hans företrädare gjorde ingenting för detsamma, ett förhållande som lär vara fullt öfverensstämmande med sanningen. Han trodde, att Silbodalarne ville hafva honom bort, men han förklarade, att de skulle förr bort än han, ty de voro alla Karlstads-torpare, såsom han kallade dem och hvarmed han menade, att de alla hade sin egendom hypotiserad i Karlstads bank och att, när tiden kom då de skulle inbetala sina lån, de måste sälja sina gårdar och sålunda gå ifrån dem och församlingen. — Angående Ågren berättas, att han sjelf förfärdigat sin likkista och målat den hvarje år för att den skulle vara stark. Om mamsell Ågren påstås det, att hon varit L:s fästmö i fordna daga och sedan hans älskarinna. Bönderna omkring SAbodal anse henne delaktig i en stor del af L:s gerningar. Sedan L. afgifvit sin bekännelse i Karlstad och derom underrättat henne, hade hon yttrat, att det var det dummaste han kunde göra, — hvilket allt bevisar huru rädd hon var att blifva invecklad. Sjelf lär han ångrat, att han afgifvit sin bekännelse, men tar för gifvet att han får nåd. Han hade begärt att få böcker att läsa i cellen, med då man gjorde honom uppmärksam på, att han hade bibel och psalmbok. som just var lämplig läsning för honom, svarade han, att dem kände han förut, han ville hafva resebeskrifningar och romaner, ty detta var af mera lättsmält natur, och som han var viss på att få nåd, tyckte han sig ej behöfva bråka med sin bibel och psalmbok.