Kejsarinnan skall under kejsarens vistande vid baden i Plombieres föra presidiet i ministerrådet. Armöåreduktionen (20,000 man) skall till största delen betäckas genom utskrifning i Algeriet. Kejsaren har i närvaro af marskalk Mac Mahon — franske öfverbefälhatvaren i Algeret — och sjöministern mottagit Abd-elKader. Underrättelserna om skörden i det inre af Ryssland äro icke gynsamma. Till följd at det torra och kalla vädret har sädens växt trängts tillbaka, och på flera ställen har inträdt soderbrist. Från Saratow berättas, att bönderna måst taga halmtäckningen ned från taken, för att fodra kreaturen. Brödpriserna ha stigit, betydligt. Från Irkutsk meddelas, att man ännu i april månad hade 25 graders köld, hvaraf man kan sluta, att det siberiska hafvets ismassor framkallat vår ovanligt kalla försommar. Kronprins Wilhelm af JIolland har anländt till London, der man allmänt anser honom skola förlofva sig med drottning Victorias dotter, prinsessan Helena. Senare Post. Om utsigterna för kongressen läses i Köln. Zeitung följande: Fransmännens kejsare far till Plombieres. Denna underrättelse väckte till lits inom sinnena gamla, fastän ännu in i nutiden starkt trängande minnen. Om i Plombieres stenarne kunde tala, skulle de kunna berätta mycket om kejsarens ensliga promenader. I Plombieres kom till stånd den vigtiga öfverenskommelsen med Cavour, den store Turinaren, den ende statsman på sin tid, som hade makt öfver Napoleon III och förde honom till beslut, hvilka fullkomligt stredo emot den franska politikens gamla traditioner i hänsyn till Italien. Men Plombicres ligger Tyskland ännu närmare än Italien, och den tysta lothringiska badorten är en ypperlig plats, för att derifrån lyssna till sinnenas surr i de tyska stammarne och staterna. De franska tidningarne ha på senaste tiden mycket ifrigt sysselsatt sig med den tyska sfinxen: med reaktionsstaternas — såsom man länge varit van att i Frankrike betrakta mellanoch småstaterna — spärridt mot Italiens erkännande med anledning af handelsfördraget; med spänningen mellan de båda stormakterna i anledning af Elbe hertigdömena; med förbundsdagens dödskamp i Frankfurt, med krisen i Österrike o. s. v. Märkvärdigt: under det Österrike slutligen på allvar beredde sig till att lätta den beväpnade fredens börda och furst Metternich bade ett samtal med Drouyn de Lhuys, hvari han bebådade armreduktionen i allmänhet och den i Venetien isynnerhet, för att dertill foga den anmärkning, att Österrike så mycket mera väntar sig ett likartadt beslut af Italien, som både logik och läglighet tala derför: — i samma ögonblick sysselsatte sig de legitimistiska och klerikala tidningarne med de tyska stormakternas krigseventualiteter och med ett central-europeiskt sidostycke till det amerikanska broderkriget. Karakteristisk är isynnerhet en artikel i Union, hvilken som bekant af legitimistiska och klerikala sympatier håller Österrike om ryggen. Kan Usterrike vid ett krig med Preussen med säkerhet räkna på understöd i Tyskland och Europa? det är den fråga, som i dessa kretsar nyligen lifligt diskuterades. Union sammanfattar resultatet i följande ord: Beredde det på sympatierna, skulle dessa helt visst rikligen tillfalla Österrike från en viss del af Tyskland. Men man må taga väl i akt, att berlinerkabinettet ingenting försummar, för att beröfva Österrike dessa sympatier, i det att det upphetsar de nu för tiden öfverallt så mäktiga materiela intressena emot detsamma. Så helt nyligen förmedelst förslaget om ett handelsfördrag med det nya konungariket Italien, hvilket (fördrag) måste föregås af denna monarkis erkännande af de tyska tullforeningsstaterna .. Men om vi ock antaga att Mellanstaternas sympatier skola tillhöra Österrike, kan man väl tro, att i händelse af en kamp mellan Österrike och Preussen dessa sympatier för Österrike skulle visa sig förmögna af handling? Jag ser visserligen sympatierna, men söker öfverallt förgäfves makten. Det kan helt visst icke falla någon, att tvifla om det germaniska modet; det finnes såväl i de små som inom de stora staterna, och alla tyskar äro, hvilket Frankrike vet ifrån slagfälten, lika dugliga att bli utmärkta soldater. Men lika obestridlig är den sanning, att med våra dagars sätt att föra krig förbundets stridskrafter, hvilka sönderfalla i så många små kontingenter, som ej äro öfvade tillhopa och vana vid att marschera tillsammans, iro och förmå intet. Krigen i Europa skola alltmer och mer bli af kort varaktighet och genom en väldig utveckling af massor raskt föras till sitt slut. Endast med talrika, väl organiserade och slagfärdiga armber kan man nu i dag snabbt operera. Krigets schackbräde är numera förbehållet åt stormakterna, och innan de små äro färdiga till handling, är partiet redan ugjordt. Man skulle visserligen kunna militäriskt DOmorganisera det tvska färhuandat on zoo