Mauvepin öppnade sin munkkåpa och tog fram en dolk. Han förde dess hvassa och tunna spets mot ett ljus som stod på bordet och värmde densamma till rödglödgning. Som på bordet stod ett glas, i hvilket Paterne utan tvifvel alldeles mot sin vilja glömt ett par droppar vin, doppade han hastigt i detsamma dolkspetsen; derefter förde han den försigtigt emellan sigillet af grönt lack och stämpladt med hertiginnans vapen samt pergamentet. Sigillet lossade utan att dess stämpel blifvit förändrad, och brefvet var öppet. Mauvepin, hvilken Paterne började finna alltför ogenerad, läste nu följande rader. Min konung och blifvande make. Himlen har inspirerat mig: jag lemnar denna afton Louvern och hoppas snart kunna återvända med det pergament, som bevisar en genealogi och åt huset Bourbon gifver försteget för huset Valois. Eder drottning och undersåte Anna. — På mitt ord, yttrade Mauvepin skrattande, det är verkligen ytterst artigt. — He! frågade Paterne, som såg honom skrynkla brefvet mellan fingrarne. — Min käre biskop, yttrade Mauvepin, jag hade trott att det kanske skulle vara nyttigt att lemna brefvet till konung Carl X och jag har så aktsamt öppnat det, emedan jag trodde mig behöfva återställa sigillet. — Nåväl? — Nåväl, detta är onödigt.