2— Lindberg har arrenderat Tenön på 30 år af baron Lantingshausen v. Höpken, men betingat sig, att om hr Lindbergs rättsinnehafvare icke efter de 30 åren vilja behålla Tenön mot det arrende som då fordras, så skall dåvarande egaren af Bogesund i lösen för åbyggnaderna erlägga hälften af det belopp hvartill de värderas. Då jag nämnde att villan var belägen i an äng, var det så till vida selaktigt, att jag bordt säga i en 30 tlds vidsträckt park med ekoch björkskog, der naturen gjort allt och konsten endast behöfver anlitas för sådana försköningar som understödja den frikostiga naturen. Belägenheten är för öfrigt sådan, att fastän alla fartyg som passera Waxholm kunna ses från villan, befaras dock icke att några sådana skola begifva sig in i det vackra sundet nedantör villan, hvarigenom hr Lindbergs talrika familj, bland hvilken sönerna naturligtvis äro eller blifva ifriga seglare, alldeles icke hotas af öfversegling — en omständighet som i väsentlig mån föranledt honom att just der bygga sin sommarbostad. Afståndet från Stockholm är för öfrigt icke längre än att hr L. på en timma kan företaga färden med en liten snabbgående ångslup som bygges vid Stora Varfvet enkom för dessa resor. — De redan utförda möblerna voro eleganta, men icke lyxuriösa, förfärdigade i Köpenhamn och till ett pris, som i afseende på billighet väckte vår förundran. Jordbruket vid Tenö gård är så pass stort att det lemnar föda för ett tillräckligt antal kor för hr L:s hushåll, jemte andra produkter. Det synes således att i affären ingått äfven mycken beräkning. Waxholm låg så inbjudande på stranden midt emot och vi styrde kosan dit öfver. Vi erhöllo en delikat middag på hotell Falk, som eges och förestås af två bedagade matronor, ypperliga matgummor. Några dagar förut — berättade man oss — hade ett bref ankommit till Hotell Falk med beställning af en fin dinr dagen derpå. Under brefvet stod ett oläsligt namn. Gummorna, som tro alla om godt, ställde sig föreskritten punkligt till efterrättelse. Fram på dagen landade en större ångslup vid Waxholm, och en skara elegant klädda herrar skyndade till botellet. Endast en af dem talte hjelpligt svenska och hans omsorg bestod deri att förvissa sig om den blifvande middagens och vinsorternas beskaffenhet. Tillfredsställd dermed begaf sig hela skaran till fästningen. Dess inre sår i regeln ej beses af utlänningar, hvarom en officer underrättade dem och det kände de förut. De besågo dock hvad som fick beses, stego upp i det höga tornet, begåfvo sig öfver till fästningsbyggnaden på Rindön, från hvilka punkter utsigten öfver det herrliga inloppet till hufvudstaden presenterar sig i all sin glans; de voro förtjusta — men skyndade åter till Waxholm och slogo sig ner vid det dukade bordet, der glädjen snart stod högt i taket. På attonen återvände de. Hvilka voro de? Jo — 4de flesta af diplomatiska kåren, som ansågo sig pligtiga att taga noggran kännedom om fästningen, antagligen för att derom sedan hafva något att meddela sina resp. regeringar. Huruvida middagens goda beskaffenhet äfven vidröres, vill jag ej garantera. Då för någon tid sedan omtaldes att hr Wilh. Davidson, egaren af det magnifika etablissementet Hasselbacken på Djurgården, at generalkonsul Cederlund inköpt den s. k. Byströms Villa, undrade man mycket hvarföre han ingått detta köp och hvartill denna villa skulle användas. Hvarföre — blef snart bekant. Den som hade villan till försäljning, ty hr C. vistas på utrikes ort, lät hr Davidson i förtroende veta att värden på Hötel Rydberg, hr Cadier, alla epikur6ers favorit, var spekulant på villan, och hade bjudit 55,000 rdr för densamma, men att priset voro 60,000 rdr och ej ett öre under. Hr Davidson, som ogerna ville ha en sådan farlig granne, svarade då genast får gå för 60—--, och så afslöts köpet. Att Cadier skulle varit spekulant, väckte icke minst hans egen förvåning. Han yttrade — tussan jäf! eava altrig varit